Fuck cancer

För ett år sedan sa en av mina vänner farväl och somnade in efter att ha kämpat mot cancer en längre tid. Och vilket tomrum hon lämnade efter sig. Hon som skulle klara sig igenom den där jävla cancern. Stark och envis som få, men den hårda kampen blev för mycket även för henne. Och jag kan knappt, än idag, sätta ord på den sorg jag känner över att hon inte lyckades.

Det var en tuff dag för ett år sedan. Att behöva ringa till andra vänner och säga vad som hänt. Hur säger man att en människa som betyder så mycket för andra aldrig mer kommer att finnas? Jag tror att vi alla insåg att bara finnas där var den bästa hanteringen. Inga ord. Bara finnas.

Vår vän lärde oss mycket den dagen.

Hon lärde oss vad sorg och saknad var. Att våga gråta tillsammans. Öppet och sårbart våga visa sig svag och att det var okej. Ingen dömde eller ifrågasatte någon för den sorg man kände. Därför lärde vi oss också att våga finnas där för varandra.
Hon lärde oss att säga att vi älskade varandra. Visa vad vi betydde för varandra. Våra band blev så starka den dagen och den kommer alltid påminna oss om hur viktigt det är att våga visa och säga vad man betyder för varandra.
Hon lärde oss vad styrka var. Att våga leva vidare och aldrig ge upp. Hur ont det gör eller hur jobbigt det är för stunden. Att ändå göra det bästa av alla situationer och inte begränsa oss. Vårt liv blir vad vi gör det till.

Och egentligen är det knäppt. Att något sådant måste hända för att få en wake up call, men jag tror att vi alla behövde det. Vår vän gav oss trots allt den bästa julklapp vi någonsin kunde få. Den verkliga omtanken till våra vänner.

Hon däremot kommer alltid att fattas oss.
För evigt.