Gustav Sundgren
Jag satt på mitt jobb i veckan och pratade öppet med några kollegor om vad ett medberoende innebär. Det är så otroligt frigörande att göra det. Öppna förståelsen och ge vetskap om vad många människor genomlider. Och hur illa det kan gå om man inte får hjälp. I vårt sällskap sitter det en tjej som jag inte pratat så mycket tidigare med som plötsligt börjar prata om sitt tidigare förhållande. Om hennes sambo som först missbrukade spel och sedan även tog till alkoholen, men att hon själv aldrig förstod hur dåligt hon själv började må av det. Det var först efteråt, precis som jag, som hon insåg att hon varit medberoende. Hon berättade om hur skönt hon tyckte att det var att kunna sätta ord på det hon varit med om när hon kom till insikt med att hon själv var en del av missbruket.
Det är vid det här mötet och i det samtalet med kollegorna som jag inser att min öppenhet är så mycket viktigare än vad jag tror. Att min historia och det jag bär med mig varje dag faktiskt leder till att andra kan kan få en inblick i hur andra människor har det och kanske till och med inse att de inte är ensamma. Jag skäms inte längre och jag skuldbelägger inte mig själv längre. Ingen som lever i nära relation med en missbrukare ska behöva göra det. Och man ska ha rätt till att få hjälp.
Det handlar inte bara om den som faktiskt missbrukar, utan även om sådana som jag. Den medberoende. Jag fick aldrig någon hjälp med det jag varit med om.
Eller jo, jag fick hjälp. Nästan två år efter separationen. Inte för mitt medberoende i den direkta meningen, utan för min ohälsa. Den djupa depression jag åtagit mig.
Med hjälp av forskning kan spelfrågan tas på allvar. För mig är det viktigt och borde vara det för alla. Så lägg ett bidrag till insamlingen som jag länkar till högst upp på menyn i bloggen och låt oss bryta tystnaden tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar