Som en käftsmäll

Har haft lite av en downperiod den senaste tiden. Det är lite för mycket att göra och det är lite för lite som just nu känns kul på riktigt. Nog för att jag älskar mitt jobb och det ansvaret och förtroendet jag fått där, men det börjar tära lite för mycket på mig just nu. Mitt privatliv har kommit lite för mycket i skymundan. Och  på allt det, det tristaste halvåret av alla. Alla två. Kallt, mörkt, regnigt och ett helt hav med snö som aldrig kommer vilja smälta bort.

Jag dör lite inombords bara av tanken.

På det har jag en vän som lagt korten på bordet och berättat sanningen om vad han egentligen har för sig när ingen ser på. Droger. Alltid dessa jävla droger som verkar förfölja mig. Jag är så trött på att skiten ska förstöra för de som finns nära i mitt liv. Jag hatar att se hur de mår dåligt år ut och år in.

Alltid samma tugg.
Alltid samma bortförklaringar.
Alltid samma rädsla.
Alltid samma hopplöshet.

Man vänjer sig aldrig. Smärtan ilar genom hela kroppen. Naglar sig fast och äter upp en inombords. Och den tiden som gör mest ont är faktiskt inte den när missbruket är som mest aktivt, utan den tiden när personen vill ta sig ut. Den perioden är som en berg- och dalbana. Hopp och förtvivlan som avlöser varandra allt från varje timme till några dagar i stöpet.

Och att aldrig veta hur det kommer att sluta. För det kan egentligen bara sluta på två sätt. Liv eller död. Gud förbjude att jag ska behöva genomlida ännu en vän som går bort i droger för det räcker nu. Jag vill inte vara med en gång till. Orkar inte.

Just nu är han inne på avvänjning. Skönt kan man tycka, men jag är så jävla rädd för vad som händer efter det. Den tiden är den riktiga kampen. Den som avgör om det slutar i glädje eller sorg. Det är den värsta karusellen.

Det tog hårt att höra honom säga det, så förbannat jävla hårt.
Måtte han klara av det här.
Måtte jag orka finnas där.