In my mind

Det händer saker i mitt huvud när personer från förr helt plötsligt dyker upp igen, som min long lost friend. Många minnen kommer upp, händelser och ord. Till och med drömmarna kretsar kring en tid för länge sedan. Då när mitt liv såg helt annorlunda ut. Jag mådde så sjukt bra då, hade precis hittat mig själv fullt och helt efter ett förhållande med slag.

Så dök han upp i mitt liv. Vi hade så jäkla kul hela den där sommaren. Vi gick på konsert tillsammans och höll på att missa hela skiten eftersom vi bestämde oss för att sitta utanför hovet och öla under tiden förbandet skulle spela. Vi hade tydligen för kul där utanför så när bandet vi skulle se hade gått på, cirka 20 minuter tidigare då, fick vi fart i benen. Minns inte mycket att det där alls faktiskt.

Samma kväll fast mycket senare läxade jag upp en taxichaufför verbalt angående hur mycket han egentligen borde ta betalt för en resa från medborgarplatsen till Södertälje. Med tanke på mitt tillstånd just då så trodde jag väl antagligen att det låg runt hörnet. Min vän hade väldigt kul åt mig och bäst av allt var att taxisnubben gav sig för han tyckte jag var som en liten ettrig hund.

En annan gång kaxade jag upp mig lite för mycket mot ett par djurgårdare att vi var tvungna att fly ifrån stället vi var på. Då var min vän mindre glad på mig eftersom han själv är djurgårdare. Fast vi skrattade ganska gott åt det senare.

Alla långa samtal mitt i natten, som det då jag frågade honom ifall han var döv eftersom jag fick upprepa flertalet gånger vad jag sa. Saken är bara den att han är döv på ena örat, vilket jag inte visste när jag sa det. Shit, va jag skämdes.

Han och jag trivdes väldigt bra ihop. Antagligen hade vi även blivit ett par om det inte var för att vi aldrig var singlar samtidigt, förutom två månader innan jag blev tillsammans med min fd sambo. Det var ett sjukt känsloladdat samtal när jag skulle prata om det, att jag höll på att falla för honom. Jag velade så grymt mycket fram och tillbaka kring hur jag skulle göra, vem jag skulle "välja". För det kändes verkligen som ett val just då. Det var så hemskt. Han och jag hade dock olika drömmar om framtiden då. Han ville bilda familj och jag ville absolut inte ha barn.

Sedan träffades vi i samband med att jag var gravid och han klarade knappt av att titta på mig. Det var sista gången vi träffades. När vi sa 'hej då' den gången kysste han mig på kinden och sa att jag kunde fått allt det där med honom i Stockholm. Jag kan fortfarande känna den där kyssen mot min kind, hur den brände länge. Och hans ord ekade aldrig så högt som de gjorde någon månad senare när min fd sambo såg på mig med avsmak för att jag inte längre var gravid. Då var han nykär i den tjej han idag är förlovad och har barn tillsammans med.

Det är inte så att jag ångrar det beslut jag tog när jag valde fd sambon före honom. Jag hade aldrig kunnat ge honom det han ville ha. Att jag ens började tänka tanken att kanske vilja ha barn var för att jag kom mina bonusbarn så nära. De gav mig så mycket kärlek och jag insåg hur mycket kärlek jag själv kunde ge till ett barn. Hade inte dem funnits i mitt liv så hade jag aldrig ändrat min ställning i den frågan.

En sak är jag dock helt säker på.
Det som sker, sker av en anledning.