Falskhet när den är som störst

Ikväll gick finalen av Paradise Hotel, ett program jag inte skulle börjat kolla på om det inte hade varit för en diskussion jag hamnade i för någon månad sedan angående vissa människors falskhet. Hela tävlingen handlar om hur långt man är beredd att gå för att hålla sig kvar till slutet. I det ingår falskspel, lögner, skitsnack, otrohet och att kunna släppa till när man är i partnerskap med en annan spelare som kan ta med en långt i spelet. På allt detta så toppas det med i princip dagligt alkoholintag.

Diskussionen kretsade kring att jag menade på att programmet var värdelöst eftersom det inte känns speciellt intressant att följa vuxna människor som beter sig som crap mot varandra. Detta utan att bry sig om konsekvenser eller andra människors känslor. En annan hävdade att det nu hade blivit kul att se på eftersom den enda som var falsk hade fått lämna tävlingen efter en omröstning. Jag kunde inte riktigt låta bli att skratta och kontrade med att den person säkerligen var långt ifrån den enda som betedde sig illa då hela skiten bygger på det som den gör. Något medhåll för det fick jag dock inte vilket följdes av att jag började titta på det en gång i veckan, när själva omröstningen är.

Syftet var att se hur andra människor, som jag lever nära här i Örebro, tänker när det kommer till falskspel och baktaleri och det blir faktiskt ganska intressant efter ett tag då den ena är värre än den andra i det där programmet. Intressant är också att det ena paret som tog sig till final är de personer som var slugast och lyckades sätta en kniv i ryggen på så många personer som möjligt. Det andra paret som kom till final var de personer som valt att gå en mer diskret väg genom att rida på andras falskspel, utan att vara speciellt falska själva. Och vilka kammade hem hela skiten?

Par som redan hade åkt ut fick komma tillbaka och lägga sin röst på det par som ansågs spelat spelet bäst. Utifrån programidén inte det par som varit mest falska så klart då de gamla deltagarna valde att slicka sina sår och kyla sina brända egon hos det par som inte satt en kniv i deras rygg. Gamla deltagare som själva inte hade dragit sig för att bete sig precis likadant som det par som förlorade i finalen.

Jag tycker det är skrämmande att man via ett program ändå hyllar en beteende som absolut inte är okej. Vi lär våra ungdomar att det kan gynna en själv att vara falsk eller att följa med vågen. Framgång och lycka ligger i att kunna vara så elak som möjligt eller att dölja sin egen bakom andras. Än mer skrämmande är att det faktiskt sitter människor och tycker att ett sådant program är bra och/eller roligt. Vad fan är det som är bra egentligen?

Själv blir jag bara arg. Arg över att människor jag umgås med bevisligen tycker att det beteendet som skildras i programmet är okej. Det säger ganska mycket om dem som personer. Antagligen skulle inte de dras sig för att vara precis likadana och den enda skillnaden skulle vara att vi lever i en verklighet utan kameror, där det inte finns några vinstpengar att casha ut när man är färdig. Istället gräver man sig en djup grop där man själv kommer hamna, slickandes på sina sår.

Beklagligt och skrämmande.