Den värsta och den bästa dagen

Idag ska min ångestgräns testas till det yttersta. Kommer att bli en helvetesdag som samtidigt kommer att betyda någonting bra. Antagligen kommer jag bryta ihop totalt, men helt ärligt så tror jag att det är värt det i det långa loppet.

Min väg tillbaka för ett liv utan ångest börjar idag. Det känns ändå som ett kaos inombords som jag helst av allt bara vill fly ifrån. Ett kaos som jag dock har flytt ifrån alldeles för länge redan. Nu är det dags att bara ta ångesten för vad den är. Jag måste göra det här någon dag ändå. Det blir aldrig enklare hur mycket man än försöker att fly.

Många "tänk om" i mitt huvud just nu. Egentligen borde jag bara ignorera, men det är fasiken inte lätt alltså. Jag hade kunnat göra så många rätt innan det blev såhär och jag önskar att jag hade gjort det då, innan det blev så illa. Fast å andra sidan är situationen som den är nu och inte som den var då. Och det är hur det är nu som jag måste utgå ifrån.

Problem blir aldrig enklare med tiden. Hoppas bara på att man har en chans som människa att få göra rätt utan att bli utdömd. Jag är ju här nu. Försöker. Det har tagit mig lång tid att komma till denna punkt, men jag är här nu. Blottar min själ, tappar kontrollen en sista gång endast för att få chansen att vinna tillbaka min styrka.

Idag är den jobbigaste dagen i mitt liv, men tänk så skönt det kommer att vara när den är över.
Jag hoppas bara att jag har styrkan att orka det här utan att bryta ihop fullständigt.