Att vinna över sin rädsla

Alla som känner mig vet exakt hur höjdrädd jag är. Jag kan inte ens stå på en stol utan att få svindel. Helt sjuk känsla. Och jobbig. Jag har ingen aning om varför jag är så rädd för höjder heller, vilket gör det svårare att göra någonting åt. Enklare är det med spindel- och blodfobin, där vet jag i alla fall varför de finns.

Hursom.
Förra året var jag på Liseberg och jag totalt älskar bergochdalbanor. Finns inget mer kittlande med farten än det, men problemet är ju alla branta backar och annan skit som man behöver besegra för att ta sig igenom. De allra flesta har jag åkt, men blundat och haft dödsångest, Massor av dödsångest. I alla fall så hade jag förra året bestämt mig för att åka Helix. Hela dagen gick och jag bangade det sista jag gjorde och min kära vän fick åka den själv. Sedan dess har jag varit lite arg på mig själv för att jag är så löjligt feg.

I lördags var vi iväg med spelförening och åter hade jag bestämt mig för att åka den där jävla Helix. Jag har bearbetat hela grejen med att kolla på alla klipp som finns på youtube, tänkte att denna gången ska jag fan åka den för jag tänker inte åka hem med ännu större besvikelse och tvingas vänta ett till år. Och vet ni. Jag gjorde det. Ställde mig i den där kön supernervös, men extremt bestämd och jag åkte den. Det bästa jag har gjort på väldigt länge och den var precis så fantastisk som jag hade föreställt mig. Och läskig, men på ett bra sätt. Det bästa av allt var att den delen som jag var mest rädd för i den där kände jag knappt av. Antagligen för att det händer saker exakt hela tiden i den där och balanssinnet rubbas en aning.

Jag ångrar mig inte en sekund och jag är så fruktansvärt stolt över mig själv att jag gjorde det. Nu längtar jag bara till nästa år när jag får åka den igen. Många gånger.