Han är mitt allt, föralltid

Ibland kan jag verkligen undra var tiden tar vägen. Nog för att det var länge sedan som jag satt där som 15-åring och var en relativt otrygg, men envis liten tjej som precis hade bytt skola för att komma undan mina plågoandar. Beredd att kämpa för min frihet, min möjlighet att få utvecklas och bli den jag vill vara. På många sätt är jag definitivt fortfarande den där tjejen. Envis, inre styrka och kämpar för mig själv.

Efter skolbytet åkte jag den där bussen hem från skolan varje dag tillsammans med ett helt gäng andra ungdomar från samma skola. Däribland en kille som också hade bytt skola, men av helt andra skäl. Han gick årskursen under mig och var en väldigt frispråkig, utåtriktad och högljudd kille. Allt som oftast missförstådd och med en säregen humor och uppfattades av sina nya klasskamrater som en ganska irriterande och jobbig individ.

En dag satt vi på den där bussen själva från skolan. Av vilken anledning kommer jag faktiskt inte ihåg, men vi började i alla fall prata med varandra. Jag uppfattade honom som lättsam och rolig när han inte behövde hävda sig inför någon annan. Han var sig själv, fortfarande frispråkig, utåtriktad och med en säregen humor. Men jag gillade honom, för han dömde inte mig. Jag fick vara den jag ville vara i hans sällskap och han fick vara den han var i mitt sällskap. Där och då knöts ett vänskapsband. En stark och genuin vänskap.

Året var 1995.
Idag, 20 år senare, finns fortfarande det där vänskapsbandet. Lika starkt och genuint år ut och år in, Visst det har funnits gånger där jag har tvivlat på om vi vänskapen klarar fler vägskäl eller gropar i marken. Och det har funnits gånger där vi har stått och skrikit åt varandra i ren ilska för att vi inte lyckas förstå varandra. Men i ärlighetens namn så fanns även de stunderna även när vi lärde känna varandra. Ingenting har egentligen förändrats mer än att vi har blivit äldre och har utvecklat våra liv från var sitt håll. Vi har båda haft extremt jobbiga perioder i livet att ta oss igenom och där vänskapen definitivt satts på prov, men vi har alltid klarat oss igenom dem på något mirakulöst sätt. Varför, tror jag har att göra med att vi vet vart vi har varandra trots allt det där svåra.

Han är idag som min bror, min absolut närmaste vän. Jag skulle inte vilja leva en sekund utan honom i mitt liv. Oavsett vad som händer så finns han alltid där för mig. Lyfter mig, ger mig styrka och mod och han är definitivt en person jag alltid kan lita på. Hans hjärta är så otroligt genomsnällt och han skulle aldrig någonsin avvisa mig oavsett vad. Jag kan ringa vilken tid på dygnet som helst och han lyssnar och jag kan komma hem till Göteborg vilken dag som helst och hans dörr är alltid öppen. Aldrig någonsin har jag hört honom säga att han inte har tid för mig om jag verkligen behöver honom. Och ibland, men bara ibland, kan jag till och med uppskatta hans förmåga att fortfarande totalt gå mig på nerverna. För helt ärligt. Det är just hans sätt att provocera mig som också får mig att utvecklas och utmana mitt sätt att tänka och se på saker ur ett annat perspektiv.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Och just idag fyller denna fantastiska människa år. 35 hela år. Jag hade aldrig för mitt liv kunna fatta att de där två väldigt olika 15-åringarna fortfarande, i vuxen ålder, skulle kunna hålla ihop som vänner. Idag önskar jag för allt livet är värt att det håller livet ut. Ålderdomshemmet kommer att bli ett underbart tillhåll den sista tiden av livet med en vän som honom.