Minnet av att vilja göra sig själv illa

Igår fick jag en kuslig flashback från en tid precis innan det konstaterades att jag fallit in i en depression för första gången. Det var i samma veva som jag och fd sambon valt att flytta isär ett tag och jag kommit på honom med att ha relationer bakom min rygg.

Då, när jag var som allra värst psykiskt, kunde jag bland annat stå precis vid fönstret och titta ut i flera timmar och komma på mig själv med att fantisera om hur skönt det skulle vara att bara slå huvudet rakt genom rutan. Eller armarna.
Vid ett andra tillfällen kunde jag sitta på toaletten och känna en övermäktig känsla att bara vilja slå huvudet mot handfatet som fanns precis framför. Eller så kunde jag stå i köket vid spisen och få en enorm vilja att bara lägga händerna på de påslagna plattorna.

Inte för att jag ville dö, även om några av de där sakerna som for upp i huvudet med säkerhet hade haft ihjäl mig. Den inre kraften var dock aldrig så stark, men jag ville skada mig själv. Känna smärtan fysiskt istället för psykiskt. Fast jag gjorde aldrig något av de där sakerna, men fantasin kring handlingarna fanns. Hur det skulle kännas att göra det och hur det skulle kännas precis efteråt.

De här minnena smög sig fram när jag skulle gå ner för en trappa på jobbet. En trappa som man skulle slå sig ganska så illa i om man skulle snava i den. Tanken på hur illa det skulle kunna gå väckte de där konstiga tankarna från förr. De som känns så långt borta från den jag är idag.

Det känns så sorgset att jag faktiskt mått sådär dåligt en gång i tiden. Att hjärnan och kroppen kan vilja en så illa. Att jag ville mig själv så illa. Och tänk om jag hade gjort det. Om jag hade slagit huvudet genom rutan. Min syster hade blivit helt förstörd. Min fina, älskade syster.