För det mesta gick jag ner till ån. Satte mig på muren med fötterna dinglande ner mot vattnet. I timmar kunde jag sitta där och bara följa vattnets väg bort. Bort till en annan plats, en antagligen mycket bättre plats än den jag befann mig på. Jag önskade att jag kunde förmå mig själv att ta mig dit utan att svika han som satt där hemma och sa att han behövde mig.
I mitt huvud kunde jag se hur jag lämnade honom. Hur jag lovat mig själv att inte tryckas ner något mer. Att jag bara packade mina saker och gick ut ifrån lägenheten utan att vända mig om och möta hans blick. Den blick som alltid gav mig dåligt samvete för att jag inte brydde mig om honom. Även om det var en lögn. För var det någon jag brydde mig om så var det honom. Hans mående gick alltid före mitt eget.
Det var mycket enklare att lämna i fantasin. I verkligheten var jag inte stark nog. Istället lät jag honom urholka min själ till ett ingenting som var beroende av att han mådde bra. Min personlighet var skapad av honom och jag lät honom. Till den dagen den sista luften gick ur mig och min kropp agerade utan att fråga samvetet. Den tog mig ut för att rädda sig själv från att helt dö. Inifrån och ut.
__________
Idag när jag stod och väntade på bussen ut till fridhemsplan tog jag mod till mig och gick över vägen till casino cosmopol. Ställde mig en bit ifrån ingången. Så nära har jag inte varit sedan jag befann mig i helvetet. Avsmaken fanns kvar i munnen och smärtan drog i bröstet, men ändå kom jag på mig själv att le. Le för att jag idag gör något jag inte gjorde då när jag spenderade timmar där inne för att till sist skrapa upp honom från golvet efter förfall.
Trots all sorg den tiden gav mig.
Trots alla ärr jag alltid får leva med så lever jag.
Trots all sorg den tiden gav mig.
Trots alla ärr jag alltid får leva med så lever jag.
För att jag vågar leva.
Och jag älskar att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar