Att älska ett barn

Det finns nog inget som berör mig så mycket som barn som far illa. Jag blir så arg och ledsen att det skär djupt inne i min själ. Värst tycker jag nog att psykisk misshandel är, antagligen för att det är det som rullas upp framför mina ögon just nu. Barn som skriker efter att bli sedda och älskade och föräldrar som fan inte kunde bry sig mindre eftersom de är fullt upptagna med sitt eget liv.

För några år sedan lärde jag känna en man som bland annat har en son som i tonåren klassades som en jobbig och stökig kille. Jag sa då att jag kunde prata med honom för se vad det är som tynger honom i livet. Ju mer jag lärde känns honom desto mer uppenbarades det för mig att hans ilska låg i att hans pappa hela tiden hotade honom verbalt med att han skulle bli ivägskickad eller helt enkelt bara bli utkastad från hemmet. Han kände sig oälskad av sin pappa och maktlös inför sin framtid. Sonens mamma är väl kanske inte heller vad man kan kalla för en god mor, men hon klarar i alla fall av att säga till sin son att hon älskar honom. Sedan kan man diskutera hur mycket honom menar det. Ord förblir bara ord om man inte kan visa det i handling.

Den här pojkens farbröder har också barn och det lustiga, eller snarare hemska, är att dessa barn far också illa på olika sätt. En av dessa män är nästan aldrig hemma och när han väl är det så förminskar han bara sina barn. För att sedan kompensera för sitt dåliga samvete köper han dyra saker trots att det enda barnen vill är att få höra och känna att de är älskade. Den andra är fullt upptagen med att må bra själv att han glömmer sina barn. Han skrev en gång självmordsbrev till sina barn, men kunde inte förmå sig själv att ta livet att sig (tack och lov). Däremot glömde han att ta bort breven som låg i barnens rum. När de sedan hade läst breven så skämtade han bort det. Den tredje av dessa män tror att man löser problem genom att fly från dem. Han är dessutom den som försöker spela hjälte för de andras barn genom att lova att hjälpa dem, men när det väl kommer till kritan så gör han inte det.

Idag är pojken jag skrev om först runt 20 år och hemlös. Hans far skred tydligen till verket till sist. Nog för att han i dagsläget är vuxen och kan klara sig själv, men frågan är om han egentligen är redo för det. Han ville få chansen att plugga klart innan han flyttade hemifrån. Och för det andra så finns det en stor skillnad mellan att bli utkastad hemifrån och att planera att flytta till egen lya.

Jag är inte alls lika involverad i dessa barn längre av olika anledningar, men jag kan följa dem via olika sajter. Vissa av dem har själva valt att ha kontakt med mig, medan andra valt att inte ha någon kontakt alls. Hur det än är så får jag fortfarande veta väldigt mycket om hur dessa barn mår och jag önskar att jag kunde ta dem i min famn och säga att jag finns där för dem allihop.

Alla har, som vuxna, en skyldighet att rapportera när man misstänker att ett barn far illa. Och tro mig, jag har gjort det. Problemet är bara att om man inte har konkreta bevis så är det ord som står mot ord. Barnen skulle aldrig våga säga att de far illa eftersom de, trots hur illa de blir behandlade, aldrig skulle tjalla på en förälder. Dessutom är psykisk misshandel bra mycket enklare att dölja än fysisk så vad finns det egentligen för bevis att jag talar sanning?

Helt ärligt så tycker jag att man borde göra något test innan man får lov att skaffa sig barn. Ett test som borde förnyas lite då och då för att kontrollera att föräldrarna fortfarande är lämpliga även när barnen till exempel kommer upp i tonåren.

Till pojkens pappa skulle jag vilja säga att han fan inte är vatten värd.
Hur fan kan man kasta ut sitt eget barn?
Hur kan man inte älska sin egen son eller dotter?
Hur kan man ha hjärta att bete sig som ett maktgalet monster och sedan skylla allt på sitt barn?