Igår tog jag mitt första steg i min kamp mot alla problem som skapats omkring mig. Ringde ett fruktansvärt ångestladdat samtal. Telefontiden var mellan åtta och tolv. Gick upp vid åtta och laddade ända fram tills det bara var 20 minuter kvar av telefontiden, men jag gjorde det. Hade det inte varit för att jag bad 08:an om att ringa mig på sin lunch vid tolv för att kolla så jag verkligen hade ringt så hade jag nog inte förmått mig att göra det.
Jag är så stolt över mig själv att jag trots min grymma ångest lyckades ladda för ett samtal som tog cirka två minuter. Jag lyckades ta bort en av de absolut tyngsta stenarna från mina axlar. Samtalet utformade sig kanske inte till den bästa lösningen för mig, men å andra sidan så blev det inte så illa som jag hade trott heller. Direkt efter samtalet lossnade så mycket ångest att jag tvärsomnade i sängen och jag vaknade ungefär en halvtimme senare av att det ringde.
Precis den här typen av push jag behöver just nu. En vänlig människa som bara finns där och hjälper mig mot rätt rikting, utan att göra det åt mig. Jag måste plocka bort mina stenar själv, men jag behöver någon som står bakom mig så det känns tryggt. Någon som vet vad jag ska göra så jag inte skickar allt vidare till morgondagen. Nog för att det är tufft just nu och jag kämpar mot ångesten som ett as, men jag känner mig ändå stolt över att jag tagit det första steget. Långt kvar till mål fast ändå ett steg närmre än förut. Nu ska jag snart plocka bort en liten sten och tar därmed ännu ett steg mot målet.
Det blir nog bra det här!
/Nettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar