Satt och läste denna artikel på Aftonbladet, Wendela för att par dagar sedan. Artikeln handlar om att rädsla över att få sitt hjärta krossat kan leda till att man får hjärtat krossat, tydligen även kallat monofobi. Och visst kan det vara så. Finns mycket jag själv kan känna igen mig i och säkerligen många andra också. Fast jag tror inte att min rädsla för att bli lämnad bara ligger i kärleksrelationer, utan mer generellt sett. Finns vänner jag är sjukt rädd att bli lämnad av också.
I artikeln tas det upp sju tecken på vad som kan tyda på att man har monofobi och jag åker dit på punkt fyra, fem och sju. Inte alla tre i ett och samma förhållande, men visst har jag betett mig så som beskrivs i punkterna, då med lite observation på punkt fem. Det är inte så att jag frågat hela tiden, men däremot kunde jag upprepa att jag älskade honom fem miljoner gånger om dagen. Den egentliga anledningen var att få höra honom säga det tillbaka till mig endast så jag kunde försäkra mig om att han inte slutat känna något för mig.
Däremot skulle jag aldrig få för mig att anse att jag är en monofob för det. Jag går inte omkring och är hysteriskt rädd för det hela tiden, men det finns tillfällen där jag få en oro över att bli lämnad av människor som betyder mycket för mig. Fast jag skulle aldrig se den rädslan som likvärdig den jag har för spindlar, blod och höjder. De fobierna är verkligen way over the top i jämförelse med rädslan över att bli lämnad och få hjärtat krossat.
Jag kan dessutom tycka att det blir lite farligt att sätta en stämpel på allt man är lite rädd för. Det är precis som ifall man kan sätta ett namn på det så är det mer acceptabelt att bete sig helt irrationellt För inte fan kan jag tro att mina fd. pojkvänner eller killar det kunde blivit något med skulle tycka att det kändes mer okej bara för att jag skulle kunna ursäkta mig med att det är en fobi. Ska till exempel killen vara tvungen att rapportera minsta rörelse han gör när flickvännen inte är med bara för att hon säger att "fobin är lite over the top idag, men om du gör som du ska så lägger den sig". Det kommer ju bara fungera tills nästa gång han gör något utan att hon är med och tjohej så han man skapat en ond cirkel av kontroll. Verkar väldigt osunt.
Men visst, har de kommit fram till att rädsla för att bli lämnad kallas för monofobi så är det säkert så. Och det kan väl kanske vara bra om det yttrar sig som en irrationell rädsla och inte som vanlig, hederlig oro. Men så mycket kan jag i alla fall säga. Trots att jag själv faller dit på tre av punkterna som artikeln tar upp så skulle jag aldrig någonsin klassa mig själv som monofob, än mindre dra nytta av den. Never ever!
/Nettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar