Back in the game

Så var man tillbaka på jobbet. Relativt smärtfritt får jag väl ändå säga. Finns ju såklart en del störningsmoment, men jag orkar inte ens nämna dem. Tar för mycket energi på negativa saker som jag ändå inte kan göra någonting åt. Och vissa saker handlar om andras beteenden som säger mer om dem än om mig. Så är det. Låter det rinna av mig tills teflonet slutar arbeta. Då kanske jag gastar ur mig vad jag tycker med besked eller så skiter jag fullständigt i det och kör mitt eget race. Vem behöver människor eller situationer som inte ger ett jävla skit?

Nya arbetsuppgifter med allt vad det innebär. Tycker väl att det går ganska bra ändå, men jag blir helt slut. Dels för alla nya intryck och dels för att tempot är så mycket i slow motion. Jag är van vid ett högt tempo på jobbet och helt plötsligt är det allt annat än just det. Konstigt nog blir man tröttare av det än högt tempo. Kanske jag i alla fall orkar träna igen. För hur det än är så kommer jag hem i tid som omväxling.

Jag tror det här blir bra. Riktigt bra. Min närmsta chef är en av de mest fantastiska människorna som går i ett par skor. Lyssnar alltid, rak i sin kommunikation, löser ta mig fan allt och har alltid ett skratt i bakfickan. Det finns en tillit och respekt och ingen jävla hierarki what so ever. Gör livet på jobbet så mycket enklare. Med andra ord, jag kan inte vara annat än nöjd med läget. Finns många som skulle kunna lära sig något av henne, helt klart.

I övrigt drömmer jag väl mer och mer om ett liv utanför de där väggarna. Jag har så mycket jag vill göra, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna tratta ner det för att det ska blir helt bra än. Och jobbet jag har nu är det i sig absolut inga fel på. Inte heller kollegorna generellt sett, men jag behöver nog något nytt. Om ett tag. Ni vet, då när jag kommit fram exakt vad det är jag vill göra just nu. Det kan ta ett tag och klura ut det. Jag återkommer.