Byta efternamn

Sedan jag var 13 år har jag velat byta mitt efternamn. Jag har idag ett finskt efternamn efter min pappa, men jag har inte känt mig speciellt bekväm med det sedan 22 år tillbaka. Många gånger har jag tänkt att nu gör jag det, men det blir liksom aldrig av. Största anledningen är att jag allt som oftast känner mig dum som vill byta bort det enda som knyter mig till min far, min biologiska far som dog när jag bara var några månader. Hur nu ett efternamn skulle kunna bryta det?

Kostnaden är ett annat bekymmer. Eftersom min mamma aldrig har hetat det jag vill byta till så kostar det 1800 kronor för att byta. Eller snarare...det kostar så mycket för att de ska behandla min ansökan. Sedan är det inte säkert att jag får byta. Det hänger på att jag har korrekta papper som styrker att det är ett namn som finns i släkten, eftersom det är ett befintligt jag vill byta till, och om jag har ett bra skäl till att byta. Någon annan ska alltså bestämma om mitt skäl är bra nog, vilket är helt absurt egentligen. Hur bedömer man sådant?

En annan anledning till att jag väntat är att jag vet att det kommer att komma en ny namnlag och jag har någonstans hoppats på att det skulle kunna bli enklare att byta, samt billigare. Detta för att det är min mormor som hetat det som ogift så det är inte flera generationer bort i släkten, men jag har kommit fram till att lagändringen inte kommer att gälla sådana saker. Det jag har läst om lagändringen handlar mer om huruvida man ska få ha dubbla efternamn eller inte och det är inget jag personligen är intresserad av.

Jag har under flera års tid jobbat med att skaka av mig den där känslan av dåligt samvete för att jag sviker min pappa och nu känner jag mig färdig med det. Jag bär ett förnamn som han valde för mig så jag vet verkligen inte varför jag fylls av den där jobbiga känslan av att jag sviker honom. Tror aldrig att han skulle tvinga mig att bära ett namn jag inte trivs med och viktigast är väl ändå att jag behåller mitt förnamn, för det var ju det han ville att jag skulle heta.

Känslan har växt sig starkare och starkare varje år att jag gör rätt och att det är mitt val. Jag är för fan 35 år gammal och borde ha rätt att själv få välja. Sagt och gjort så har jag fixat med blankett för att fylla i som ett första steg. Bilagor som ska skickas med blir det andra steget, en annan dag. Hur som så har jag i alla fall suttit med den här jävla blanketten i flera timmar nu och kan inte förmå mig själv att fylla i den. Det tar liksom stopp och det som stoppar mig är den där malande rösten i mitt huvud att jag är en fasligt kass dotter som bryter bandet till min pappa. Det där förbannade samvetet som sitter på min axel och säger att jag är respektlös mot min fars vilja.

Jag vill inget hellre än att få byta efternamn och jag tycker egentligen att jag inte har något att leva upp till gentemot min far. Och absolut inte att jag måste tvingas bära ett efternamn jag absolut inte trivs med och inte har gjort på flera år, men hur ska jag lyckas skaka av mig alla negativa tankar och känslor kring mitt eget beslut?

Jag sover på saken och läxar upp det där samvetet i drömmarna.
Blanketten fyller jag i när jag är klar.
Jag tar det imorgon.
Eller någon annan dag...