Det viktigaste är att komma i mål

För lite mer än ett år sedan tog jag tag i det där med vikten en gång för alla. Totalt colastopp, totalt energidryckstopp och totalt dålig mat-stopp. Schemalagda maträtter och schemalagd träning. Hela förra årets januari gick åt till att planera och köpa in saker för att inte kunna ha en enda jävla ursäkt till någonting. Dessutom flyttade jag ju över till kontoret i Örebro i slutet av januari vilket gjorde att jag inte behövde spendera fyra timmar om dagarna till att pendla.

Så första februari körde jag igång. Smart, dels för att inte alla jag känner inte skulle få för sig att det var någon form av nyårslöfte och tjata hål i huvudet på mig om det och dels för att slippa de allra flesta med nyårslöften på gymmet.

Jag hade bestämt mig för att 30 kilo skulle bort, men satte inget slutmål eftersom jag som yngre har haft problem med ätstörningar och skulle märka av de tendenserna på mig själv igen så behöver jag snabbt ta ett steg tillbaka. Detta för att inte hamna i något osunt förhållningssätt med mat. Mitt motto blev att kilona skulle bort, men jag tar det i min takt och på mina villkor. Ingen annans.

Jag är fortfarande inte i mål, men hälften är numera borta. Mitt mål är klart för mig och jag kommer att komma dit förr eller senare. Med det sagt så har det inte hänt så mycket på just träningsfronten just i början av detta året, vilket har och göra med både dödsfall och influensa. Från mars var jag i alla fall igång igen även om den där helvetiska hostan fortfarande satt i ett bra tag in i mars.

Jag var duktig och tog kort på mig själv för att själv kunna se mina framsteg. Dock tog jag inget i februari i år och inte efter det heller. Anledningen är det om har varit det här året och när jag väl satte igång igen så hade jag lagt på mig två kilo så senaste bilden i augusti ser more or less ut som jag faktiskt ser ut nu.