Kärleksfullt

Eftersom det är alla hjärtans dag idag så passar det sig ganska bra att ge en recap på vad som hänt på kärleksfronten. Jag kan ju redan nu avslöja att jag fortfarande är extremt singel, men saker har ju ändå hänt sedan sist.

För något år sedan bestämde jag mig för att sluta ha flyktiga romanser som enbart innebar att ha typ sex eller något mellanting av vänskap och förhållande. Jag mådde inget bra av det och det tillförde endast att jag sprang mer vilse i mig själv samt fick ännu svårare för att öppna upp mig själv för någon. Det har jag hållit kvar vid och har gjort mig så gott. Jag har hittat mig själv och jag har definitivt hittat vad det är jag behöver och söker. Dessutom har det lärt mig vad jag inte behöver och droppa relationer som inte ger mig något överhuvudtaget.

Killar har har stannat till för att sedan fortsätta förbi för att jag har bett dem att göra det. Inte orkat hålla kvar saker som inte känns fullständigt bra, vilket har blivit en ny sida hos mig som jag utvecklat. Förut har jag hängt kvar i det lilla halmstrå som varit bra i hopp om att allt annat ska bli bättre. Idag sätter jag ner foten och drar vidare. Finns det inget intresse av att förstå eller kraft att vilja vara vid min sida så kan det lika gärna vara för mig. En insikt och medvetenhet som gjort mig jävligt mycket starkare på kort tid.

I början av förra året gjorde jag en ansats till att faktiskt på allvar ge mig in i det där med dejtande igen. Att göra ett seriöst försök att låta någon komma mig nära och stanna så nära, för visst...jag har också saker att jobba på med mig själv. Men min tanke var att om jag ska göra en seriös satsning så behöver jag också ha en person som seriöst och vill ha hela mig och inte bara en del av mig. Så jag slog till där någon gång i början av sommaren med en kille som jag skrivit lite fram och tillbaka med ett tag på happypancake.

Han var extremt mogen och hade ett synsätt på livet och relationen som kändes sund. Vi träffades och det kändes kanon och vi träffades en andra gång och det kändes fortfarande kanon. Därefter kom det fyra veckor semester för honom som innebar fyra veckor i Grekland och därefter hade jag tre veckor semester med fullbokade veckor, men vi hann ändå ses den sista av dessa tre veckor. Det var väl ungefär där som kaoset började. Orkar inte alls gå in på alla turer av missförstånd eller oförståelse för det var som sagt bara ett enda stort kaos utan stopp. När det började landa i att han använde frasen "Varför kan du inte göra det för mig när jag har gett upp barn för din skull?" så fick jag nog. Rejält nog. Och bröt. Då hade jag till och med försökt att sätta mig ner med honom och förklarat hur det kändes för mig när han använde den och att han inte kan köra med den för varje sak, men fick bara ett par höjda ögonbryn av oförståelse.

Kort därpå, när jag precis hade bestämt mig för att lämna nätdejtingen så träffade jag på en kille som definitivt var i min smak. Enkel, lik mig med ändå galet olik och med en fantastisk syn på livet. Plus i kanten var att han inte skyggade för mitt förflutna och gärna ställde frågor för att förstå. De sista tre månaderna av förra året var en helt sjukt fantastisk tid och sedan kom 2015 och det var som att vända på en hand och helt ärligt så vet jag inte riktigt vad som hände eller vad som gick fel. Vet knappt ens om något gick fel, men det bara dog. Fullständigt. Så i slutet av januari valde jag att släppa honom. Eller snarare så lät jag mig själv gå för det fanns inte ens ord kvar att säga till varandra förutom misstro och någon slags tvång på att alltid behöva förklara sig. Kanske var det våra olikheter som kom i fatt oss. Kanske var det insikten om att träffas blev ett för stort projekt när vi hade för mycket att göra på var sitt håll. Eller så kan det ha varit att våra möten i sig blev ett projekt. Kärleken och känslorna blev inte naturliga.

Vi pratade om det några dagar senare och försökte på nytt, men det blev som att återuppta samma gamla vals som vi redan dansat och misslyckats med. Dör det, så dör det och det finns egentligen inte så mycket att göra åt det. Ett förhållande som tar mer energi än vad det ger och inget att bygga på. Det är i alla fall en insikt jag har lärt mig att se. 

Och där står jag väl nu.
Extremt lite av varan kärleksfull partner vid min sida, men fortfarande extremt mycket kärlek till mig själv. Faktum är att det inte gjort eller gör speciellt ont heller. Sorgset en dag eller så, men det har inte gjort ont i mig. Och det kan jag säga att den känslan är ny för mig och har nog kommit till av anledningen att jag inte hänger mig i något innan det känns fullkomligt rätt på alla plan.

Och bråttom.
Jag har inte bråttom till något, förutom till våren.