Glashuset och jag

Ett program av få som jag slaviskt följer är Livet blir bättre. En programserie om svenska, kända personer som berättar om motgångar och hur de gjorde för att vända dem till styrka. Denna veckan var det om Camilla Henemark och jag kan helt ärligt säga att jag vet ganska lite om henne. Army of lovers är typ det enda som kommer upp i mitt huvud.

För mig har hon varit ganska obetydlig, då det mesta alltid har känts som att det handlar om yta och jag har ganska svårt att greppa personer som inte verkar ha något som helst djup i sig. Livet verkar vara en stor sandlåda och i den sitter personer som inte verkar bli berörda av någonting. Men jisses vad jag hade uppfattat henne fel. Eller jag kanske ska säga att jag nu förstår bättre varför hur är som hon är.

Jag trodde verkligen inte att hennes historia skulle beröra mig speciellt mycket, men det gjorde den. Jag bölade ungefär lika mycket som jag brukar göra till det där programmet, det vill säga från början till slut. Värst var det när hon pratade om hur det är att leva med en massa mediciner på grund av psykisk ohälsa och vad skillnaden blir på ens känslor när det är dags att leva ett liv utan.

Det är som att leva i ett vakuum konstant och när man väl slutar med medicinen så är det ganska omtumlande med alla verkliga känslor som helt plötsligt finns i kroppen igen. När jag själv slutade med min medicin så var det som att få tillbaka livet på riktigt och jag insåg att de känslor jag fick kontakt med hade jag inte haft på flera, flera år. Inte ens innan jag började med medicinen. Mitt vakuum började någon gång under 2006 och slutade 2012.

Sex år är en väldigt lång tid att leva i ett sådant tillstånd och det blir extremt konstigt när man då plötsligt börjar att känner igen. Nu har det för min del gått relativt bra, då nedtrappningen var ganska lång och jag inser i efterhand att det antagligen fanns en anledning till det. För att det inte skulle bli en ytterligare krasch.

Jag har på min resa lärt mig vad som är viktigt för mig och hur jag är som person, vilket har varit en fantastisk upptäckt. Antagligen har jag fortfarande en hel del att lära mig om mig själv, men jag har dock kommit en bra bit på vägen. Jag väljer bort saker och personer som inte tillför mig någonting på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förut. Och jag inser att jag nog ibland kan uppfattas som kall, oberörd och med en avsaknad av djup. Med andra ord finns det nog en liten Henemark i mig och hon tänker inte låta sig knäckas av personer som bara har en åsikt utan att ta reda på hur det egentligen ligger till.

Vill man se programmet med Camilla Henemark så går det att se här.