Long time, no yoga

Ni vet de där stunderna när tiden bara flyger iväg och man inte har tid för någonting annat alls än jobba-äta-sova. Precis en sådan har jag haft just nu och har väl fortfarande ett tag till. Det börjar dock lätta upp lite nu. Kanske. Om, ifall att.

Det är med andra ord egentligen ganska mycket fortfarande, men jag har bestämt mig för att ta mig tid till andra saker, som att exempelvis låta mina tankar flöda här. Mitt tillhåll för allt jag inte kan säga i ord eller för saker som jag kan säga i ord, men inte orkar att repetera hundrafemtio miljoner gånger.

Jag har dessutom snart semester. Två veckor kvar till två veckor semester. Då ska jag rymma. Göra mig okontaktbar och bara öva på att andas. Kanske köra världens längsta yogapass på 336 timmar. Hade varit behövligt, men det är synd bara att just yoga är så förbannat tråkigt.
Yoga är förövrigt en träningsform när det inte passar sig så bra att få en oannonserad skrattattack på. Inte ens om instruktören låter som att han håller på att få en orgasm. Det passar sig bara inte. Just det är väl det främsta skälet till varför jag inte går på yoga. Folk beter sig konstigt och jag kan inte hålla mig för skratt. Bad combination.

Nå väl. Jag ska bli bättre på det här. Alltså blogga, inte yoga.
Tror jag säger det varje gång, som om jag hade någon plikt i att blogga.
Det har jag inte, men jag behöver sortera i mina tankar mer och det är där bloggandet kommer in.

Mellofest

En knapp timme kvar innan det är dags för melodifestivalen.

Mitt topp tre gäng är Oscar Zia, Robin Bengtsson och Ace Wilder.

Allra allra helst vill jag se Oscar vinna.

En så bra och viktig låt.

Dessutom helt rätt i tiden.

NU KÖR VI!!!

Internationella kvinnodagen

Åttonde mars. Internationella kvinnodagen. Det är vid detta tillfälle jag borde skriva om kvinnors styrka. Definitivt belysa min egen styrka. Jag borde skriva om vad vi måste fortsätta arbeta med för att det ska bli mer jämställt i vårt land eller i världen. Vikten borde sättas på att visa vilka orättvisor det fortfarande mellan könen och hur kvinnor sätts åt sidan för männen.

Jag vill dock bara prata om att våren fick sig ett bakslag. Den första mars är den första vårdagen, men eftersom årstiderna har flyttat på sig med åren så fungerar mars som något mellanting mellan vinter och vår, mest vinter. Inte hjälpte det att jag igår vaknade upp i något slags vinterkaos. Snön fullkomligt vräkte ner och jag ville bara gå och lägga mig i sängen igen. Kanske till och med gråta en skvätt, för jag orkar inte mer vinter just nu. Om det är det här som kallas för vårdepression så har jag totalt frontalkrockat med en.

Precis det är vad jag vill prata om. Hur mycket jag lider av att inte får sol och värme. Hur jag både fysiskt och mentalt mår piss av mörker och kyla. Och det kan verka egoistiskt en dag som denna. Att prata om mig, mig och jag. Det kanske rent utav är något slags ilands-problem, men om man bara tänker efter en liten gnutta så är det precis vad det här handlar om. Att vi kvinnor ska ta mer plats och vara mer egoistiska. Det handlar även om att kvinnor behöver sätta ord på vad de behöver för att må bra och våga prata om det som gör att de mår dåligt.

Vi är väldigt dåliga på det. Allt det.
Däremot tänker jag inte gå så mycket djupare än vad jag har gjort i min minidepression över att det inte ens är nära till vår. För jag behöver inte det. Jag behöver bara få lov att gnälla av mig en smula. Inte ens värt att kalla för depression egentligen. Det vore att håna alla som lider av en riktig. Men jag vet inte annars vad jag ska kalla mina plötsliga små gråtattacker. Kanske är det oviktigt vad jag kallar dem?

Kanske för alla andra, men inte för mig.
Och nej, jag mår inte speciellt dåligt. Jag blev mest bara en pyttegnutta djup flicka som saknar solen mot ansiktet och sand mellan tårna.

Sluta snusa

Den 24 februari bestämde jag mig för att sluta snusa med hjälp av en app som heter snusbruk. Det handlar om att trappa ner för att sedan sluta som helt nikotinfri, i mitt fall. Jag antar att man även kan använda den för att få kontroll över sitt snusande.

Lite över en vecka har gått och det går förvånansvärt bra. Mitt humör svänger en del, speciellt när saker går emot mig, men i det stora hela funkar det. Appen har sänkt min dagliga dos från 24 prillor till 20 idag så det är ingen turbofart som jag valt. Har gett mig själv två månader. Däremot ligger jag långt under min dagliga dos, mellan 10-15 prillor per dag. Försöker ersätta skiten med tuggummi istället. Och jag känner redan nu att jag kommer att vara sjukt trött på att tugga tuggummi när detta är över. Är redan nu less på det.

Jag ska i alla fall lyckas med det här. Har velat ta det här steget länge och bästa dagen kommer aldrig. Var likadant när jag slutade med rökningen. Jag går mest på infall. Plötsligt får jag bara nog på mig själv och med tanke på att jag inte längre röker så verkar det vara det bästa sättet för mig. Nu ska jag bara tygla mitt temperament sedan är jag i hamn.

Fortsättning följer...

Separationsångest

En av mina närmsta kollegor har nu gått hem för mammaledighet. Är inte första gången, men det känns mer tungt den här gången än vad det gjorde första gången. Kanske för att vi just nu sitter på samma avdelning och har samma arbetsuppgifter. Det gjorde vi inte sist, vilket troligtvis gjorde det bra mycket enklare. Jag klarar inte sånt här med att skiljas från människor. Ännu värre när de betyder så mycket för en.

Det hade varit en annan sak om hon bara var en random kollega, men nu råkar hon vara den som följt mig sedan jag började. Vi har följt varandra genom arbetet hela tiden. Hon är den jag alltid kan lita på, som är mest lik mig arbetsmässigt och den person som jag vet alltid kan hjälpa mig när jag behöver det. Det kommer bli så sjukt tomt utan henne att mitt hjärta går sönder. Ännu värre är att jag själv försöker ta mig därifrån på grund av allt strul som har blivit. Jag hade verkligen behövt henne nu.

Hursom.
Ikväll så har jag och en annan kollega till varit ute och ätit mat med henne innan hon behöver koncentrera sig på det som komma skall. En sista måltid innan det dröjer ett tag till att vi ses för ses kommer vi att göra även när hon är mammaledig. Det har vi bestämt även om hon bor några mil ifrån. Middag var i alla fall glädjefylld och fantastisk. Vi tre vet hur man umgås utanför jobbet. Ändå någonstans inne i mig vill jag helst bara skrika rakt ut och kedja fast henne så hon inte kan lämna mig. Det är så det funkar när man har separationsångest. Jag klarar inte av att bli av med människor som jag verkligen tycker om.

Och vad gäller jobbet så är min andra kollega min enda räddning just nu, så fan ta henne om hon för sig att lämna mig också.

Rik för en dag

Mitt liv är alltid rikt numera. Kanske inte alltid på pengar, men på så otroligt många andra sätt. Däremot finns det en dag i månaden som man känner sig extremt rik på pengar. Löningsdagen. Den dagen man sitter och drömmer om allt man skulle vilja göra för pengarna. Man träffas av nerven att vara lite wild and crazy.

Sedan slås man tillbaka av verkligheten och tar istället det vuxna beslutet att göra som vanligt. Betala räkningarna, kontrollerar månadsbudgeten och kämpar för att kunna lägga undan tillräckligt pengar för att kunna åka iväg på den där resan och köpa de där sakerna. Egentligen finns det ingen bitterhet i det, bara tryggt att veta att jag även denna månad kommer kunna överleva en månad till. Jag kan försörja mig själv. Och jag kommer aldrig bli så wild and crazy att jag sumpar en hel månadslön innan allt det där vuxna är gjort. Det är dock grymt att kunna drömma sig bort till det där spontana sättet att leva och vara nöjd med att det stannar där.

Manligt/Kvinnligt

Jag totalt älskar vassa kommentarer, som när en kille på mitt jobb satt i lunchrummet med sin nya telefon. En Iphone i färgen rose. En tjej kommer in och sätter sig vid samma bord och påpekar killens telefon.

Tjej: Färgen rose alltså?
Kille: Jaaa?
Tjej: Manligt...
Kille: Ja. Vadå då? Kan inte en kille ha rosa eller?
Tjej: Jo, men det är ju inte så manligt.
Kille: Jag vet inte hur det är för dig, men för mig sitter inte min manlighet i färgen på telefonen. Inte min sexualitet heller.

Jag gillar den här typen av samtal. Bara att observera och se vad som händer. Det har alltid varit någonting fult med att vara kvinnlig. Inte bara för killar utan även för tjejer.

För min egen del så inser jag att jag är nog mer tjejig än vad jag själv har tänkt på. Kanske inte på mitt sätt att vara, men i mycket annat som exempelvis kläder och utseende om man nu ska mäta det på det sättet. Frågan är ju bara hur vi mäter var som är kvinnligt och vad som är manligt. Det könet jag har i mitt huvud är inte alls som någon annan ser mig. Oftast när jag säger att jag är mer av en pojkflicka än som en flickflicka så är det alltid någon som ska hävda att jag är väldigt tjejig, men vem bestämmer egentligen det?

Jag trivs mycket bättre med att umgås med killar för då får jag vara jag, utan att tänka på en massa normer som jag "måste" leva upp till. När jag drar mina skämt som slipper jag sitta och fundera på om det var för grovt eller om någon blev kränkt. Det är enklare för mig att bara vara jag utan att falla in i mina, för mig, tjejiga tänk. När jag umgås med tjejer så behöver jag umgås med andra tjejer som tänker jag som för att slippa att det ska bli en massa skitsnack, drama och förväntningar som man måste leva upp till. Däremot gillar jag att vara tjej och jag tycker tjejer som är flickflickiga är grymma. Jag kan älska att stå framför spegeln en hel dag och testa olika sminkningar. Tycker det är fantastiskt kul att leka med färger i håret, fixa mina naglar och klä mig i klackar.Och jag älskar att prata med andra som tycker det är minst lika roligt som jag tycker. Men. Det gör mig inte till en flickflicka bara för att någon annan anser att det är där gränsen går. Jag sätter mina egna gränser för vem jag är.

Vad spelar det för roll att en kille väljer en rosa färg på sin telefon?
Han tyckte att den var fin utav de färger som fanns att välja på. Av den anledningen tyckte jag att hans svar var helt klockrent. Lunchrummet var fullt med andra personer, både killar och tjejer, men han valde inte att skämta bort det. Istället sa han som det var och döda hela diskussionen huruvida rosa var manligt eller inte. Jag tycker det är starkt och så respektfullt. Han satte gränsen väldigt tydligt om vem han är.