Looking For Love

Det måste vara ett skämt?!

2011-10-28T00:45:00.000+02:00

Jul är inget jag sysslar med längre och för någon dag sedan när jag vandrade omkring bland en massa julsaker i en affär blev jag mer övertygad än någonsin att det är ett bra beslut.

En badanka?
I julgranen?
Really?

Livet suger!

2011-10-26T22:23:00.000+02:00

Just idag extra mycket!

Inte många saker som gått som det borde.
Allt har jävlats och antagligen lite extra bara för att jag är trött.
Dessutom har jag tandvärk...igen (??!!)
Och bananflugor i överflöd finns också.

Och för att bespara er en massa galla så säger jag endast godnatt och på återseende imorgon istället. Med förhoppningsvis ett lite gladare humör

Den egentliga anledningen

2011-10-26T03:58:00.000+02:00

Värsta pojkvänsakademins killar gick från sårade egon till att faktiskt ta det hela på allvar. I alla fall merparten av killarna. De allra flesta killar har en förmåga som många tjejer inte har. De gör inte sig själva till offer. Lägger sig inte i fosterställning och gråter sig till sömns eller sätter sig med armarna i kors och skjuter fram underläppen. Istället väljer de att bita ihop och göra det bästa av situationen. Okej för att förra veckan var en smula förnedrande, men det känns ändå som att de tar det hela väldigt mycket mer vuxet än vad jag hade trott.

Sedan finns det såklart undantag, som till exempel Simon som vägrade ta på sig kavajen. Han klarade helt enkelt inte av att svälja stoltheten och det är kanske inte för inte som han fick titeln som "den barnslige". Det var en kostym som passade honom bra när man tar sig själv på lite för stort allvar. Sedan är han i och för sig 20 år gammal så man kanske inte ska förvänta sig att han ska ha vuxit upp än.

Något som visade ganska snabbt och som jag dessutom hade lite på känn redan i förra avsnittet är hur tjejerna många av tjejerna har förändrats på väldigt kort tid. Från att vara sårade och förbannade på sin pojkvänner som beter sig illa, så gick de till att vara den i respektive förhållande som inte verkar ta det hela på speciellt stort allvar. De märktes bland annat vid det fejkade lögndetektortestet som killarna blev utsatta för. Tjejerna skrattade åt killarna som fick svara på frågor de valt ut till dem, vilket mest kändes patetiskt.

För mig känns det som att tjejerna mest är där för att synas, inte för att faktiskt hitta en räddning till förhållandet. Antingen det eller så verkar de vara där för att bete sig lika illa som deras pojkvänner gjort innan, alternativt ge igen på densamme. Udda val om man faktiskt försöker att finna ett vuxet förhållningssätt i sin relation med pojkvännen. anser jag.

Ett väldigt bra exempel är när paren i en tillitsuppgift ska sammarbeta. En uppgift som går ut på att tjejen med förbundna ögon ska ta sig genom en bana i en permobil med hjälp av killens instruktioner. Om tjejen kommer utanför banan eller åker mot hinder längs vägen utsätts killen som elstötar. Anja, vars pojkvän lägger sig i hennes körning i vanliga fall, säger att "hon får se" när hon blir uppmärksammad att hon blir tvungen att lyssna på sin pojkvän och därefter kör hon som en galning utan att lyssna alls. Resultatet blir såklart att killen för en hel massa stötar.

När det sedan blir dags för religering är det föga förvånande att både Simon och Anjas pojkvän, Torbjörn får lämna. Det kändes helt klart som rätt personer. Simon för att han inte verkade bry sig det minsta och Torbjörn för att hans flickvän inte verkade veta varför hon tagit dit sin pojkvän.

Ännu mindre förvånande är det att tjejerna åker hem med respektive pojkvän som om de vore nykära trots att de inte kommit till bukt med något av problemen de kom dit för. Och det är här, vid detta tillfälle, som spiken slås in i kistan. Många av tjejerna är inte där för att rädda sina förhållanden. De är där för att synas.

Glansigt (del 6)

2011-10-25T08:37:00.000+02:00

Höst, trist, kallt och en hel massa igenkänningshumor.

Förnekelsens tal

2011-10-24T13:15:00.000+02:00

Breath it in and breath it out
and pass it on it's almost out
We're so creative and so much more
We're high above, but on the floor

It's not a habit, it's cool
I feel alive
If you don't have it
your on the other side

The deeper you stick it in your vein
The deeper the thoughts there's no more pain
I'm in heaven, I'm a god
I'm everywhere, I feel so hot

It's not a habit, it's cool
I feel alive
If you don't have it
your on the other side
I'm not an addict
Maybe that's a lie

It's over now, I'm cold, alone
I'm just a person on my own
Nothing means a thing to me
Oh, nothing means a thing to me

Free me, leave me
Watch me as I'm going down
Free me, see me
Look at me I'm falling
And I'm falling

It is not a habit, it is cool
I feel alive
It is not a habit, it is cool
I feel alive

I'm not an addict
I'm not an addict
I'm not an addict

Världens värsta värk

2011-10-23T20:54:00.000+02:00

Tandvärk.
Och den måste givetvis slå till när man som minst kan göra någonting åt den.

Skulle kunna häva ur mig alla fula ord jag kan och några till, men det hjälper inte ett skit. Den finns där hela tiden ändå och ingenting kan få det att försvinna, utan ett besök hos läkaren med den stora tången. Tyvärr är jag ingen stor vän till den där rackar'n heller så jag lider hellre i några dagar och hoppas det gör över. Den här gången känns det dock inte som att jag kommer undan.

Ursäkta, men jag dör.
Dööööör!

Som ett barn på nytt

2011-10-22T19:29:00.000+02:00

Imorgon drar jag med arbetspolarna till Gustavsvik för att göra annat än att jobba. Ska bli så galet kul att jag redan nu har svårt att sitta still.

Och om ni undrar vad man gör där så är det sådant här:

Får se om jag kommer hem hel.
Gör jag inte det så var det helt klart värt det.

Sveriges bästa komiker

2011-10-21T23:08:00.000+02:00

Ett svar till en anonym läsare som undrade vilka komiker jag gillade utöver Johan Glans. Gjorde det hela till en lista med topp 10 med komiker som går hem hos mig.

Magnus Betnér
Johan Glans
Jonas Gardell
Annika Andersson
Peter Appelquist
Björn Gustafsson
Babben Larsson
Thomas Järvheden
Henrik Dorsin
Robert Gustafsson

That's my point of view när det kommer till humor!

Tips från coachen

2011-10-21T03:40:00.000+02:00

Det jag kommer att göra nu händer inte speciellt ofta.
Knappt aldrig om jag ska vara helt ärlig.
Det jag pratar om är att tipsa om en blogg.

Jag läser en hel del bloggar, men i regel inte någon av de riktigt stora av anledningen att det de skriver om sällan ger mig något eller ens roar mig. Det mesta är ytligt tjafs och självdestruktivt beteende, som jag ser det. Alla tycker uppenbarligen inte som jag och det är såklart helt okej.

Däremot finns det faktiskt en som sticker ut i mängden på ett bra sätt bland de där tjejerna och det är Egoinas blogg. Den är verkligen en frisk fläkt bland alla jävla bloggar om extrem bantning, utseendefixering och champagnefester. Dessutom har tjejen humor i överflöd och vågar verkligen bjuda på sig själv.

Hon hyllades när hon visade att hennes lår gick ihop, som en motaktion på många andra bloggares ytlighet och fixering i att vara så smala så möjligt och med det fick många upp ögonen för den här fantastiska tjej. I takt med hyllningarna kom påhoppen från de andra stora bloggarna. Påhopp som att hon borde tänka på vad hon äter när hon i själva verket lever ett relativt sunt liv och faktiskt mår bra generellt sätt.

Så ska ni läsa någon av de stora bloggarna så är det Egoinas.
Av den enkla anledningen att hon är en tjej med humor, självdistans och en bra förebild för unga tjejer.

Där ingen får vara

2011-10-20T08:18:00.000+02:00

Hans händer hade ett fast grepp om hennes hals.
För varje sekund blev greppet hårdare och hårdare.
Den fysiska kroppen gjorde inget motstånd alls.
Själen försökte däremot fly.
Bort från ondskan.

Skulden och skammen blev hennes närmsta vänner.
Situationen var hennes att ta sig ur på egen hand.
Lämnad helt ensam och gråtandes i den egna världen.
Vågade aldrig be om hjälp.
Bort från ondskan.

Han visste hela tiden precis vad han gjorde.
Att kväva långsamt var en metod han använt förut.
På det sättet tog han kontrollen över henne.
Fick sitt offer att inte gå.
Bort från ondskan.

Varje hand som sträckte ut avvisades bestämt.
Hon lät sig själv att bli lämnad att dö.
Ansåg sig själv att inte vara värd något mer.
Ett fegt beslut i kampen.
Bort från ondskan.

Hans händer släppte aldrig taget om hennes hals.
Tillslut svartnade framför framför ögonen.
Ingenting omkring var längre värt att leva för.
Så hon gav sig av bort.
Bort från ondskan.

Glansigt (del 5)

2011-10-19T13:57:00.000+02:00

Hösten är här.
Allt är kallt, trist, regnigt och grått.
I dessa tider behövs något som får en att skratta.
Därför kommer jag under hela oktober att bjuda er på en av våra bästa komiker lite nu och då.

Det är lättare att se andras brister

2011-10-18T23:27:00.000+02:00

Värsta pojkvänsakademin hade premiär idag och jag tänkte att jag skulle följa den och blogga om den. Anledningen är att jag sett amerikanska versionen och tyckte från början att den sög, men ändrade mig när jag började inse att den är intressant ur en hel del perspektiv, som exempel att tjejer har en föreställning om att de kan förändra en kille till något han inte är eller att ett förhållande är bra så länge killar kan se sina brister, men att inte tjejer behöver arbeta med sina. Det tog någon omgång i den amerikanska versionen innan insikten om att tjejer också kan vara the bad guy, vilket blev ett uppfriskande inslag.

Killarna luras in i projektet i tron om att de ska vara med i ett helt annat program. Ett program som går ut på att de ska vara typiskt grabbiga, vilket funkar alldeles utmärkt med hjälp av alkohol och lättklädda, plastikopererade tjejer. Killar är som killar är tillsammans bland andra killar. Sedan kan jag erkänna är det inte är speciellt klokt att bete sig precis hur som helst eller nedvärdera tjejen man valt att vara tillsammans med. Jag skulle inte heller tycka att det hade känts speciellt kul att höra eller se det som utspelade sig på festen. Å andra sidan får man inte glömma bort att tjejerna själva satt sig i situationen utifrån att de tycker att deras pojkvänner beter sig som as och egentligen finns det kanske inte så stor anledningen att bli vidare chockad över det som händer.

Sedan är det intressant att det bara fokuseras på hur killar beter sig bland andra killar. Visst är det lite syftet med hela programmet, men det blir lite patetiskt att alltid ska vara killarnas brister som betonas i och med att tjejer är precis likadana bland bara tjejer. Den enda skillnaden är väl bara att det tar sig uttryck på andra sätt som kan verka mindre stötande och istället lite oskyldigt. Om ni inte förstår vad jag menar så kan ni gå på vilket sexparty som helst så lär ni förstå precis vad jag menar. Det är ganska ofta kommentarer som "den där kan han inte mäta sig med" slängs ut om den egna pojkvännen när en dildo plockas fram.

Jag tror absolut att vissa av tjejerna har goda själ till att få just sin pojkvän att öppna ögonen kring hur de beter sig, men när man som tjej sitter och säger att ens pojkvän varit otrogen flertalet gånger så anser inte jag att det finns så mycket att ändra. Det är i mina ögon naivt att tro att en sådan kille är redo för ett seriöst förhållande. De flesta killarna är trots allt relativt unga fortfarande och har antagligen inte samma önskan som deras nuvarande flickvän och det kan man knappast bara beskylla killarna för. De olika önskningarna och målen i livet handlar mer om bristande kommunikation paren emellan.

Det ska bli intressant som sagt att följa det här och se om det ter sig precis som i den amerikanska och om jag kommer att ha lika många tankar den här gången som de andra gångerna jag sett programmet. Och jag kommer inte, som ni antagligen redan förstått, ställa mig bland tjejerna och racka ner på killarna. Tjejerna har precis lika mycket att visa som killarna.

Kvalitetstid

2011-10-18T04:14:00.000+02:00

I helgen som var fick jag umgås med mina underbara små syskonbarn.
Jag är dock inte lika säker på om de var lika sugna på att umgås med mig som jag var att umgås med dem, men man får väl vara glad för det man får när man inte är en tecknad film.

Tiden läker det här såret

2011-10-17T11:52:00.000+02:00

En vecka har gått sedan solstrålen flyttade från Örebro och saknaden är precis lika stor som dagen hon flyttade, men stunderna med tårar blir kortare. Det är väl ändå för väl det.

Hela förra veckan hade jag velat ringa henne varje dag, men jag gav mig fan på att inte göra det för att få vardagen att vara precis som den alltid har varit. Bortsett från att jag haft semester och inte jobbat. Känner att jag behövt att inte ringa för att visa för mig själv att det kommer inte bli någon större skillnaden och jag klarar mig galant. Dels även för att hon ska få tid att känna sig bekväm med flytten, att hon inte valt fel.

Hon verkar ju dessutom må alldeles fint. Nästan bli för fint, för att vara mitt vanliga bittra jag. Fast det är ju såklart bra att hon mår bra och känner att hon gjort rätt. Hade det inte varit så så hade det varit dödande för hjärtat. Så jag mår bra av att hon mår bra där hon är.

Imorgon är det dock dags att åka till jobbet efter semester och första dagen utan Annie. Får se hur det känns och går för hjärtat. Hoppas jag slipper frågan om hur det känns utan henne allt för många gånger. Helst skulle jag nog vilja slippa den helt, men känner jag mina kära kollegor rätt så lär den komma. Antagligen endast för att de faktiskt genuint bryr sig, men jag är mest rädd för att det ska kännas tungt för hjärtat att hela tiden bli påmind. För det är klart mycket lättare att hantera det hela när jag slipper tänka på det.

Bearbetning är inget jag sysslar med, som ni kanske märker. Sådan gör jag bara när ingen ser mig, aldrig offentligt. Borde kanske bearbeta med att bearbeta saker fast inte just nu. Behöver först och främst ta en dag i taget just nu. Och ja, jag vet att det låter som människan har dött, vilket hon långt ifrån har gjort. Snarare vaknat till liv igen, men för mig har den här flytten påverkat mig mer än vad jag vågar erkänna för mig själv. Och jag är ju en tragisk människa som alltid måste visa mig stark jämt fast jag inte alls behöver.

Aja.
Livet suger precis lika mycket som alltid.
There you have me.
Bitterfittan. ^^

Men jag lever och står på benen.
Så jag lär överleva det här också.
Det enda som behövs är tid.
Och det finns det massor av.

Det handlar bara om två klick

2011-10-17T00:00:00.000+02:00

Detta är min alldeles personliga vädjan till er för att hjälpa Gustav.

Precis nu är det fem dygn kvar till röstningen stängs för LG:s drömstipendium, det vill säga den 21 oktober. Det är därför viktigt att Gustav får röster för att hålla sig kvar bland de tio som efter detta datum går vidare till bedömning i en juryöverläggning.

Hans ansökan handlar om att få skriva klart sin bok om spelberoende. En bok som hans väg in i det aktiva missbruket, hanteringen av det samt vägen ut ur det. Tanken med boekn är att hjälpa andra och kommer att ligga till grund för Gustavs fortsatta arbete, som till exempel starta upp ett spelberoendes ungdomsförbund. Och med hjälp av stipendiumet skulle han kunna ta tjänstledigt för att färdigställa boken.

Gustav lägger ner mycket stor del av sin tid till att hjälpa andra med spelberoende. Han är verkligen en eldsjäl som behövs idag för att belysa ett ämne, som idag ofta kommer i skymundan. Problematiken med spelberoende växer hela tiden och behovet av hjälp för dessa personer är stort. Utöver dessa personer tillkommer även de personer som lever nära inpå, medberoende, som även dessa behöver hjälp. Och det är av stor vikt att få hjälp både som spelberoende och som medberoende.

Det är mycket tack vare Gustav som jag vågat ta steget att ta tag i mitt medberoende, prata öppet om det och framförallt komma till insikt med hur mycket det egentligen påverkat mig som person att leva ihop med en spelberoende. Och jag är evigt tacksam över att jag lärt känna Gustav och allt han gör för andra. Därför är det här det minsta jag kan göra för att göra hans röst hörd.

Jag vädjar därför till er att rösta på Gustavs bidrag till LG:s drömstipendium. Det handlar bara om två klick för att hjälpa till och lägga grunden för att göra skillnad för oerhört många människor. Två klick som tar mindre än tio sekunder.

Det första klicket är länken här under.
Efter det klickar ni på röstningsknappen.

Länk till Gustavs bidrag

Jag skulle även vara er tacksam om ni vill hjälpa till att sprida detta vidare via egna bloggar, twitter och/eller facebook genom att länka till detta inlägg eller direkt till Gustavs bidrag.

Tack på förhand!

psst... Läs även Gustavs gästblogg

Antagligen behöver jag sex

2011-10-16T06:02:00.000+02:00

Vet inte vad det är med mig just nu.
Nog för att Dregen alltid är en sexig karl.
Men. Jag går fan igång på allt med kuk just nu.

Skit i godiset!
Jag tar hellre Dregen för en natt.
Oh, my...

Får man lova att ändra sig?

2011-10-15T15:58:00.000+02:00

Stött på en dalmas som inte faller under alla mina fördomar.
Nästan så jag skulle vilja stryka allt jag sagt tidigare.
Men ett undantag bekräftar inte att jag har fel, så jag vidhåller till mina åsikter.

Och på dejtingsajter är jag fortfarande en magnet för dalmasar.
Finns liksom inte något stopp på förödelsen.
Och idioterna kan fortfarande inte ta ett nej, vilket gäller generellt för alla killar dock.

Men jag tänker dra tillbaka mina åsikter på mitt funna undantag.
Blir svårt för vänskapen att frodas annars.
Det kanske just därför det är ett undantag, för att det inte finns någon förväntning.

But still...
Det är fortfarande för mycket skog och för lite tjejer i dalarna.

Glansigt (del 4)

2011-10-15T03:34:00.000+02:00

Nu var det banne mig ett tag sedan. Och det är ju fortfarande höst och trist på utsidan, så en Johan Glans är verkligen på sin plats.

På tal om sexiga underarmar

2011-10-14T14:08:00.000+02:00

Fick en bild mailad till mig från en tjej som undrade vad jag tyckte om dessa underarmar. Bilden syns nedan och är på Simon som vann big brother i år och jag hade helt glömt bort dessa extremt sexiga armar. Han är ett utmärkt exempel. Hur kunde jag glömma bort honom?

Gregglar sönder mig när jag ser sånt här.

Tack för den pulsökningen.
Nu går jag och svimmar en stund. ^^

Förlorade själar

2011-10-14T01:41:00.000+02:00

Hon satt inne på kontoret och gjorde sina kvällsuppgifter som arbetsledare. Klockan var efter tolv, dörren till restaurangen var låst, men fortfarande satt några gäster kvar. Killgänget från hennes gamla högstadieskola som hon kände allt för väl. Killarna som nu i vuxen ålder hade som jobb att langa droger och själva hitta ruset för dagen.

De allra flesta på hennes jobb höll sig på avstånd för att inte hamna i knipa, men inte hon. Hon visste vart deras svagheter fanns och hon iakttog dem alltid och klappade med varsam, men bestämd hand och de lyssnade alltid eftersom de visste vem hon var och de var hennes styrka bland dem.

Nu satt hon där, väntade på att de skulle bli klara så att hon kunde sköta sina stängningsrutiner, utan att bli störd av att behöva gå ut för att låsa upp dörren för de sista gästerna som ville ut. Under tiden gick hon igenom lite rapporter för dagen, men blir störd av ett ljud som kommer från utsidan och några sekunder senare knackar någon snabbt på dörren och den öppnas av en uppjagad kollega.
- Han går bärsärkagång där ute, säger hon med andan i halsen.
- Vem?
- Han som du tog ut från köket häromdagen.
Hon visste precis vem kollegan menade. Han hade antagligen bara fått en paranoid tanke om att de försökte sätta dit honom, som han alltid fick när han var hög och kände sig trängd, så hon sprang ut till matsalen för att låsa upp dörren för honom och hans vänner.

Hon möttes av stolar som låg slängda överallt i matsalen och han med en i händerna redo att kasta mot fönstret i rent raseri. Med bestämda steg gick hon mot honom samtidigt som hon kände med handen efter överfallslarmet ifall hon skulle behöva det.
- Det där gör du inte, sa hon med bestämd röst.

Han vände sig mot henne, fortfarande med stolen i händerna, gick mot henne samtidigt som han lyfte stolen redo att kasta den.
- Öppna dörren eller så slår jag ihjäl dig, hotade han.
- Jag ska låsa upp dörren, men du måste lugna ner dig.
Hon stod helt stilla precis framför honom, andades fortfarande kontrollerat och såg honom rakt i ögonen. Tydligt, men lugnt visade hon honom med handen att hon tänkte ta fram nyckeln.
- Jag slår ihjäl dig! hotade han ännu en gång.
- Slå då, sa hon helt lugnt. Om det är det du vill så slå mig, men då kan jag inte låsa upp dörren.

Även om hon såg ilskan i hans ögon, ilskan skapad av all skit han dragit i sig, så kunde hon ändå se hans själ. En själ som faktiskt tyckte om henne och som inte ville henne något illa. Ju mer hon tittade i hans ögon, desto svagare blev han för varje sekund. Hennes styrka och lugn försvagade hans ilska och hans riktiga jag framträdde mer och mer. Tillslut sänkte han blicken i samma takt som han sänkte stolen och ställde ner den på golvet.
- Lås upp dörren, viskade han.

Hon gick sakta fram till dörren och låste upp den för honom och hans vänner. När de gått låste hon den igen och hon blev stående vid fönstret, tittade efter dem och önskade att de någon dag skulle inse att de långsamt tog sina egna liv. Ett liv de knappt spenderat till att faktiskt leva.

Det hjälper inte ett dugg

2011-10-10T09:06:00.000+02:00

När man som tjej talar om för en annan tjej att man har förlossningsskräck så slår det aldrig fel att att man får en riktigt hemsk berättelse presenterad för sig. Helst det allra värsta de någonsin hört eller själva varit med om. Allt från att en kvinna kämpat i dygn och slutar med ett akutsnitt som görs illa till att kvinnan spricker så sjukt mycket att hon inte kan sitta på ett år. Precis allt det där som är skräckscenarion man absolut inte vill vara med om. Och jag fattar helt ärligt inte varför man måste sitta och rada upp sådant för det hjälper inte på något sätt alls.

Varför finner man ett behov att berätta om det när personen redan har en skräck inför det? Det är ju inte på något sätt att få mig att vilja barn ännu mer. Snarare stärker det mitt beslut att jag aldrig lär vilja ha barn.

Det hade varit trevligt om någon någon gång hade kunnat berätta om en förlossning som går bra. Typ en förlossning där kvinnan inte känner någon smärta alls, det går på en timme och hon har alla lemmar och inre organ i behåll. Det hade hjälpt pyttelite mer faktiskt. Fast sådant kanske bara existerar i sagornas värld?

Och nej, jag är inte gravid!
Men jag får ofta frågan om jag vill ha barn och i det sammanhanget kommer det allt som oftast upp det faktum att jag inte skulle klara av en förlossning. Såvida jag inte kommer att hitta en karl som lovar att stå ut med min enorma ångest inför detta.

Vi ska riva hela haket

2011-10-08T16:23:00.000+02:00

Den här kvällen ska vi göra till oförglömlig.
Vi ska rita minnen på himlen.
Inget runt omkring kommer spela någon roll.
Kvällen ska bli vår för alltid.

Styckarn

2011-10-08T00:01:00.000+02:00

Idag gick jag på semester för tredje gången det här året.
Jag är världsbäst på att dela upp min semester i atomer.
Men fan så gött att i oktober få betald ledighet när alla andra redan förbrukat alla sina dagar och suktar efter nästa sommar.

This is pure joy!

Rysk roulette

2011-10-07T20:26:00.000+02:00

Det värsta med att leva med en spelberoende är att aldrig veta vad det är man kommer hem till. En dag som kan vara fylld med lycka kan på ett kort ögonblick förvandlas till ett rent helvete och det bara genom att kliva in genom ytterdörren. Man vet aldrig vad som väntar i hemmets väggar. Har han vunnit? Har han torskat? Sitter han mitt i en viktig hand?

I början brydde jag mig inte så mycket. Försökte lätta upp stämningen när det gått dåligt. Det var ju ändå inte så allvarligt då. Han spelade bara lite poker. Men tiden går och helt plötsligt än man insnurrad i något som tar upp hela ens vardag. Sinnesstämningen och vår relationen kretsade bara kring hur han presterade. En dålig dag innebar att ligga lågt. Helst inte säga något alls, se till att allt är som han vill ha det i hemmet och känna med honom. En bra dag handlade om att hylla och glädjas med honom. Om det var något som var viktigt att ta upp var de dessa dagar man hade chansen.

De allra värsta dagarna var när det gått dåligt för länge. Den paniken man känner inombords är inget jag önskar någon att behöva känna. Det var ett helvete utöver det vanliga. Antingen handlade det om att värja sig för hans syrliga tunga och nedvärderande ord eller att stoppa honom från att ta sig ut från lägenheten med spritflaska och starka tabletter i händerna. Ibland var det så illa att jag gråtandes ringde till hans bror och vädjade om hjälp och han kom så klart varje gång, men slutade alltid med en diskussion att det inte var spelandet som fick honom att må dåligt.

Sedan fanns det dagar när det aldrig riktigt lossnade för honom. Hans frustration över detta forcerade allt som oftast ut i slag mot saker eller i riktiga elaka ord eller handlingar. Och förhöll det sig så var det kvävande ilska. Diskussioner som ledde till att han sa en sak och visade med hela kroppen att han tyckte något helt annat. Jag vågade knappt andas och för det mesta slutade det med att jag bara höll med oavsett jag egentligen tyckte. Jag har än idag mycket svårt att hantera just dessa två typer av beteenden.

De bästa dagarna var när han vunnit riktigt stort. Även om det generade till mer spelande och fler nedgångar, men just för stunden gick det att andas ut och det gick att ha en fungerande vardag med bra samtal. Räkningar som låg och väntade på att bli betalda gällde att få pengar till fortast möjliga. Saker han behövde ta ta i blev gjort och han släppte datorn för att spendera tid tillsammans eller med sina vänner, men den inneboende oron i mig inför framtiden släppte dock aldrig eftersom man hela tiden väntade på vad som komma skall. Hela tiden visste jag att detta inte skulle vara för alltid.

Det fanns så mycket jag lastade på mig själv. Så mycket skuld, så mycket skam. Saker jag inte såg då har jag lättare att se idag. Inte helt konstigt, för när man får distans ser man allt ur ett helt annat perspektiv. Jag tänker ofta på när jag kunde ha stoppat allt, innan hobbyn blev hela hans vardag...hela vår vardag. Men jag vet helt ärligt inte när exakt hela situationen blev ett seriöst problem och innerst inne vet jag att det var han som själv behövde se problemet i sitt spelande, vilket han aldrig gjorde. Det jag själv hade kunnat göra annorlunda var att lämna innan jag själv tog skada.

Jag var på väg en gång, men mitt samvete över att lämna en man som satt i köket och grät över att jag packade mina väskor fick mig att stanna. Jag stannade för att han inte skulle må dåligt och istället fortsatte jag att själv må dåligt i två år till. Ett beslut jag ångrar varje gång jag tänker på det.

Glansigt (del 3)

2011-10-07T17:05:00.000+02:00

Hösten är här.
Allt är kallt, trist, regnigt och grått.
I dessa tider behövs något som får en att skratta.
Och jag själv behöver det mer än någonsin just idag.
Därför kommer jag under hela oktober att bjuda er på en av våra bästa komiker lite nu och då.

Det här säger jag bara en gång

2011-10-07T13:54:00.000+02:00

Det är absolut inte okej att använda kommentarsfältet som en möjlighet för att skicka ut reklam utan min tillåtelse!

Nu har det hänt två gånger under väldigt kort tid och ser jag att det händer en gång till så kommer jag börja med att gå in och godkänna kommentarer innan de kan publiceras. Så sluta upp med detta för det blir inte kul för någon i slutänden.

Vill man lägga ut någon som helst reklam om något så mailar man innan och frågar mig.

Är vi överens?

Ain't no sunshine when she's gone

2011-10-07T08:23:00.000+02:00

Det är en emotionellt tung dag idag.
Annie gör sin sista dag på jobbet och i helgen flyttar hon från Örebro. Samtidigt som jag är glad för hennes skull, så gråter mitt hjärta floder. Det är svårt att se någon man tycker så bra om åka iväg för att inte komma tillbaka.

Eller, ja. Kommer hit gör hon väl, men hon kommer inte bo här längre. Det kommer inte gå att ringa varandra för att ta en fika på stan om en timme. Inte för att det var så jätteofta det hände i och med att vi jobbade så olika jämt, men nu kommer det blir mer påtagligt än innan.

Jag kommer att sakna henne så sjukt mycket. Den lilla solstrålen jag lärde känna för snart ett och ett halvt år sedan tack vare min otroligt fina Sanne. Annie, den lilla tjejen med den stora personligheten som jag bara älskar för att hon är den hon är. Genuin och äkta. En av mina absolut närmsta vänner här i Örebro.

Vem fan ska jag nu leka med?

Annie, underbara Annie.
Du kommer att lämna ett stort tomrum efter dig. Även om jag inte tänker släppa taget om dig bara för att du byter stad, så känns det ändå svårt att inte ha dig här. Jobbet kommer att bli något tråkigare och vardagen kommer kännas pissig utan min sol.

En sak är säker.
Jag tänker fan inte säga hejdå till dig, men det är inte för att jag är en bitchig bitterfitta, utan för att det inte kommer att vara ett hejdå. Istället är det ett vi ses och hörs snart igen. Där har du liksom inget val. För en person som du släpper man inte taget om när man väl hittat. Vänskap dödas inte av milavstånd, den finner istället andra vägar och utvecklar sig ändå.

Dessutom är jag glad över att du gör det som känns rätt för dig. Egentligen är jag det och det vet du. Det är bara det att det känns tungt just nu, men det går över. När den oroliga själen inser att det blir bra ändå släpper det tunga. Men en sak ska du veta. Örebro kommer bli mer grå och kall än någonsin utan dig!

All lycka önskar jag dig, min älskade vän!

pssst... Jag kommer att sakna dig som fan!

Förbannade indian!

2011-10-07T02:02:00.000+02:00

För en tid sedan fick jag den extremt fina (läs: förjävliga) låten 'hallå du gamle indian' sjungen för mig medan personen i fråga stod i duschen. Jag själv var i andra sidan telefonluren och stod och väntade på min buss till jobbet. Helt sjukt roligt var det då. Problemet är bara att den där fina (läs: jävla) låten poppar upp varje gång jag ska duscha numera.

Ikväll dränkte jag låtjäveln i handfatet och som hämnd hoppar den inte ur mitt huvud alls istället. Ligger i min säng och nynnar på den hela tiden just nu.

Den som känner sig manad får mer än gärna ta över.
Helst igår.
Innan jag kräks.

Ditt kön, tack!

2011-10-06T19:51:00.000+02:00

Tänkte bara tipsa om att klicka i om du är tjej eller kille.
Nu är ju uppenbarligen här inne och läser vad jag ser.
Så ta en sekund till av er dyrbara tid och var med i undersökningen.

För mig.
Och min nyfikenhet.
*fladdrar mitt allra sötaste med ögonfransarna*

Down with the river

2011-10-06T11:30:00.000+02:00

Hans dröm var att surfa på vågen.
Den perfekta dagen skulle ha ta den.
Väntade på stranden med brädan under armen.
Studerade noga de som stod före honom.
Läskades av iver.

En dag skulle floden bli hans.
Han skulle vinna över dem alla.
Med utsträckta händer ta emot andras jubel.
Se över hela världen som en kung.
Tåras av lycka.

Så tar han sats ut mot vattnet.
Ställer sig självsäkert på brädan.
En drömmare förblir dock alltid en drömmare.
Förblindad av solens strålar faller han.
Och han faller än.

Det syns!

2011-10-06T02:08:00.000+02:00

För länge sedan lade jag upp en bild på mig som togs strax innan jag totalkraschade med texten om att det verkligen syns på bilden att jag inte mår bra där. Speciellt i mina ögon. Då fick jag en kommentar om att jag såg bra ut på kortet, vilket man absolut kan tycka om man inte har så mycket annat att jämföra med.

Nu tänker jag lägga upp samma bild igen tillsammans med ett kort som är taget i augusti i år för att visa skillnaden. Exakt hur mycket som har hänt med mig på två år.

Kort taget oktober 2009

Kort taget augusti 2011

Nog fan syns det att det har hänt saker med mitt mående.
Säger ni annat så är ni blinda!

Glansigt (del 2)

2011-10-05T16:47:00.000+02:00

För att det är höst och vi behöver bli uppiggade av ett litet skratt dagar som denna.

Konstigt

2011-10-05T05:25:00.000+02:00

Vän - Har du varit förlovad?
Jag - Nej.
Vän - Va? Har du inte?
Jag - Nej.
Vän - Men var inte du ihop med X i typ tre år?
Jag - Jo?
Vän - Konstigt.
Jag - Vad är det som är konstigt med det?
Vän - Att ni var ihop så länge, men aldrig förlovade er.
Jag - Det blev aldrig så helt enkelt. Vi pratade aldrig om det. Antagligen för att det aldrig kändes som rätt sak att göra för någon av oss.
Vän - Konstigt.

En sak fattar inte jag riktigt.
Vad är det konstiga med att jag aldrig varit förlovad?
Det ska väl kännas rätt för att man ska punga ut en massa pengar för ringar eller har jag missat någon del i samlevnadskunskapen?
Jag tycker snarare att det är konstigt att människor generellt sätt har så bråttom med allt som handlar om relationer och samliv.

Med en smak av urin?

2011-10-04T17:03:00.000+02:00

Jag lär ju inte vara den första som drar det här till sin spets, men att Kiss har gjort ett vin är vansinnigt kul. Tyckte mig höra att det var ett beställningsvin också, vilket bara gör det ännu mer kul om man får för sig att beställa det inne i butiken och inte kan namnet på det.

Och för er som tänker beställa det inne i butik och inte via hemsidan.
Det heter Zin Fire, men tänker ni säga kissvinet lova att ringa mig innan.
I don't want to miss that moment!

Han lovade alltid

2011-10-04T04:41:00.000+02:00

När min biologiska farfars begravning fällde jag inte en tår. Inte heller innan eller efter. Jag har till och från haft väldigt dåligt samvete för det i och med att jag inte visade någon som helst annan känsla heller. Istället har jag inte visat något eller känt något. Däremot önskar jag att jag hade kunnat göra det.

Skälet är ganska simpelt. Jag grät mina tårar och gjorde utlopp för mina besvikelse för länge sedan. Varje gång han inte dök upp för att fira min födelsedag fastän han sagt att han skulle komma. De gånger jag ringt honom för att bara prata och han inte hade "tid" och avslutade samtalet. När jag stått utanför hans dörr och ringt på och han inte öppnade fastän jag såg att han var hemma. Och sista gången när han lovade dyrt och heligt att komma när jag konfirmerade mig, men inte dök upp och inte svarade när jag försökte nå honom. Efter det slutade jag ringa honom.

Han betydde otroligt mycket för mig. Antagligen mycket mer än vad han kunde ana eftersom min biologiska far dog när jag var nästan fyra månader gammal. Han var den som jag kunde se min egna far i. Det enda jag hade kvar av det som en gång var min far. I mitt hjärta var han allt och jag älskade honom oavsett hur han var, men han slet den kärleken ifrån mig för att ge utrymme för sina egna intressen.

Varje gång han svek mig tröstade mina andra släktingar mig. De visste varför, men valde att inte säga det till mig. Istället försökte de skydda mig genom att ge mig en massa konstiga anledningar och när jag ställde motfrågor upplevde jag det som att de antingen viftade bort mina frågor eller började prata om något helt annat. Till och med vid begravningsceremonin ursäktades hans beteende när jag sa hur jag kände inför att han var död. Då hette det bara att hans dåvarande fru satt käppar i hjulet för att han inte skulle kunna träffa mig. Den var ny för mig, men jag var vuxen då så jag vet vad den egentliga anledningen till hans beteende hela tiden hade handlat om.

Han brydde sig mer om spritflaskan än om mig och han var inte rakryggad nog för att stå upp för den relationen. Istället skyggade han undan. Innerst inne visste han nog att han sårade mig och antagligen gjorde det ont i honom också över att det var som det var. Han hade nog önskat att allt varit på ett annat sätt, men handbojan som fanns mellan honom och flaskan hade någon slängt bort nyckeln till och han skämdes säkert för mycket för att ringa en smed.

Sedan finns det säkert en sanning i att hans dåvarande fru inte var speciellt godhjärtad, men jag hade önskat att något berättade sanningen för mig när jag var liten. Det hade inte förändrat så mycket och inte ens hjälpt mig det minsta, men det hade besparat mig all sorg över att han inte verkade bry sig om att jag fanns och jag hade kanske fått sörja honom när han faktiskt dog och inte flera år tidigare.

För mig finns det bara en fråga kvar som jag aldrig kommer få svar på och den har jag haft sedan min konfirmation.
Varför övergav du mig?

När törnrosa flyttade in i min kropp

2011-10-03T14:20:00.000+02:00

Mitt sovande har gått från förra veckans insomnia till något mer törnrosaliknande sedan jag i lördags tog en postafen. Jag brukade ta dem förr mot åskjuka, men jag blir så dåsig av dem hela dagen så jag tuggar hellre tuggummi för att lindra min åksjuka.

Hur som...
Jag tröttnade på att sova endast två timmar varje natt hela förra veckan, så jag tog en någon timme innan läggdags. Dels för att jag behövde sömnen och dels för att mina grannar ovanför bestämt sig för att ha världens party. Det är tydligen stort att fylla 25. Jag somnade i alla fall på några minuter trots askass musik på högsta ljudnivå och brudar med gälla röster (för av någon anledning kan inte berusade tjejer prata i normalt tonläge). Och jag sov fram till att min väckarklocka bestämde att det var dags att gå upp för att åka till jobbet.

Sedan dess har jag haft svårt för att hålla mig vaken. De fyra timmarna jag jobbade på söndagen var en kamp och när jag kom hem fortsatte det. Spelade ingen roll vilka metoder jag tog mig för. Det gick helt enkelt inte att hålla sig vaken, så jag somnade i soffan...sittandes...med datorn i knät. Några timmar senare vaknade jag för att i ett sömntöcken krypa bort till sängen för att sova vidare.

Idag har jag sett ut som ett zombie-mongo hela dagen i princip. Vaknade vid halv sex och försökt hålla mig vaken till vakna med the voice. Gick väl sådär kan man väl säga. Somnade till lite då och då fram till elva idag, men nu...nu verkar jag i alla fall klara av att hålla mig vaken. Peppar, peppar kanske jag ska tillägga.

Postafen verkar egentligen bara i tolv timmar, men de verkar ha någon sorts megaeffekt på mig eller så lyckades helt enkelt kroppen av att slappna av efter intaget av tabletten och ett gäng timmar sömn natten mellan lördag och söndag. Just nu är jag mest rädd för att törnrosa-stadiet ska hålla i dig hela veckan för jag har verkligen inte tid för det.

Att vara i ett sömntöcken när man ska jobba tio timmar varje dag till och med fredag, plus en massa plugg på det är inte vad man vill. Fast jag kanske gör mig bättre som törnrosa än som en speedad kanin. Vem vet?

Det som en gång var vi

2011-10-02T23:55:00.000+02:00

Det enda som finns kvar och som påminner om de stunder då relationen mellan mig och fd sambon var bra. De gånger vi åkte till Göteborg tillsammans. Den står hemma hos Coffe, i hans dusch. Använder den aldrig när jag är där och jag tänker aldrig någonsin ta med mig den till Örebro. Jag tycker den ska vara där och fortsätta påminna mig att det fanns stunder då han kunde visa och säga att han älskade mig. Då när allt med oss kändes riktigt jävla bra.

Jag behöver det.
Mitt i all iska och besvikelse.
Även om just alla de känslorna mattats av för en tid sedan.
Men den ger mig känslan jag alltid vill känna när jag tänker tillbaka.
Att det var en bra relation.

Vänskap vs Kärlek

2011-10-02T07:27:00.000+02:00

Är vänskap viktigare än kärlek?
Så här tyckte ni som läser:

Ja - 50 %
Nej - 10 %
Båda är lika viktigt - 40 %

Totalt var det 10 personer som var med och röstade

Glansigt (del 1)

2011-10-01T14:11:00.000+02:00

Hösten är här.
Allt har kallt, trist, regnigt och grått.
I dessa tider behövs något som får en att skratta.
Därför kommer jag under hela oktober att bjuda er på en av våra bästa komiker lite nu och då.

Vinst utan spel

2011-09-30T20:59:00.000+02:00

"Han spelade bort pengarna och kärleken,

men du spelade bort ditt liv och din själ."

Det kan tyckas finnas enkla sätt att se saker på när man står utanför, när man aldrig varit där. För den som aldrig känt känslan är det lättare att döma, men jag orkar inte säga det när jag kanske borde. Den som är blind kan faktiskt i vissa fall få förbli blind.

Skillnaden mellan honom och mig var att jag aldrig spelade. Det jag gav var äkta hela tiden. Vad gäller honom spelade han med mycket, inte bara pengarna och kärleken. Han spelade även på och med min tillit, min empati och min lojalitet. Jag lindades sakta men säkert in i hans lögner och tomma löften. Tillslut hade han mig precis där han ville ha mig. Då när jag borde ha sagt ifrån, men inte var stark nog för att orka.

Distansen mellan oss byggde upp ett luftslott som endast innehöll ett litet hopp om att han någon gång skulle komma till insikt med vad han gjorde. Ju längre tiden gick, desto mindre blev hoppet till den dag slottet sprack och min insikt om att det som en gång var vi inte längre fanns kvar. Den dagen fanns det absolut inget att spela om längre för honom. Orken och orden var slut.

Jag lämnade walk over och med det spelade jag aldrig. Och visst kan man tycka att jag spelade bort mig själv. Att jag satte mitt liv och min själ som insats, men jag tänker längre lägga den skulden och skammen på mig själv. Oberoende hur mycket det beslutet har skadat mig i efterhand. Det är däremot dags att skaka av sig den känslan som jag burit på alldeles för länge.

Han kanske också ser det som att han vann.
Men jag kommer att vinna så otroligt mycket mer.
Och det utan att spela.

Snarkar bäst, som snarkar högst

2011-09-30T01:40:00.000+02:00

Jag är ganska speciell på många sätt, men det finns egenhet jag har som inte många förstår. Eller det är väl egentligen knappt någon som förstår. I princip alla höjer på ögonbrynen och tittar på mig som om jag vore från en annan planet.

Den speciella lilla egenheten handlar om att jag har väldigt svårt för att somna om jag inte har någon bredvid mig som snarkar. Jag har svårt att sova själv överlag, men just någon som snarkar är det bästa som finns. Det tar inte många sekunder för mig att somna in till detta underbara ljud.

Ja, det är jävligt knäppt. Men sant. Helt jättesant!
Vet inte hur det kommer sig att det är så. Min teori om att det har och göra med att man pappa alltid snarkade så taket lyfte, men jag har insett att den inte håller eftersom det finns fler som haft det så som inte delar min uppskattning med snarkande personer.

Däremot kan jag inte vara helt ensam om att tycka det är helt underbart att få somna bredvid någon som låter som ett helt sågverk? Någon mer måste det finnas som är som jag, som somnar på två sekunder bredvid någon som får resten av kvarteret att vilja ringa störningsjouren.

Det måste finnas.
Annars är jag villig att erkänna att jag är lite mer skruvad än alla andra. ^^

Om...

2011-09-29T05:24:00.000+02:00

Saker man funderar på när man vaknar mitt i natten och inte kan somna om.

Varför tog du min far ifrån mig?

Det här blev absolut inte bra

2011-09-28T08:09:00.000+02:00

Ansiktsbokens förändringar får mig att vilja tugga på saker jag aldrig förut vetat att jag skulle vilja tugga på, typ som mattkanten. Jag vet liksom inte vilket som stör mig mest. Att jag tvingas se vad alla gör, vad alla skriver och till vem. Eller det faktum att jag förpestar min omgivning med allt det jag gör, skriver och till vem hela tiden.

Allt kopplas måste tydligen kopplas ihop med sidhelvetet. Jag skulle som exempel för någon dag sedan lägga upp en låt från spotify och för att kunna göra det så var jag "tvungen" att godkänna diverse saker. Och man inser i samma sekund som man godkänner att det här är en ganska så asdålig idé. Den tanken var helt riktig. Helt plötsligt ser alla vad jag lyssnar på. Bye, bye privatliv forever, det lilla man hade, blev följden av det.

Nog för att det går att inaktivera skiten, men så fort man klickar på en låt som någon annan lagt upp så aktiveras skiten igen. Helst av allt vill jag bara få bort den helt, ångra hela godkännandet, men hur gör man det? Just den informationen kan man leta efter tills man blir gråhårig. Slutar med att man ger upp och lär sig istället med att leva med misstaget.

Sedan. På allt detta, så ser hela startsidan ut som en myrstack. "Gamla" statusar blandas ihop med sådant som skrevs precis. Allt ser konstigt ut och allt blev lite svårare att hitta. Ordning och reda är bevisligen inte ledordet för den nya layouten. Det är ett som är säkert.

Helt ärligt brukar facebooks alla förändringar genom åren reta mig föga, men det här som nu har hänt ger mig hjärtsnörp. Och visst behöver man inte koppla ihop allt med fejjan. Det är ju inte direkt någon som tvingar mig, men varför ska jag behöva känna mig begränsad för att jag vill lägga upp en låt fast inte dela med andra vad jag lyssnar på precis just nu...hela tiden?

Det var bättre förr!
Då när man bara kunde använda sig av röksignaler för att kommunicera. ^^

Another fakking bantningsblogg

2011-09-27T10:52:00.000+02:00

Jag vet inte riktigt vad som hände för någon vecka sedan, men jag gick med på att börja träna i oktober. Det var antagligen ett mycket svagt ögonblick där hjärnan och munnen inte riktigt var överens med varandra. Eller så kanske jag bara kände mig trängd på en buss och när jag klev av insåg jag vad munjäveln lovat.

Aja, jag hinner nog bli pepp, tänkte jag.
Träna skulle i alla fall behövas. Fick mig en redig tankeställare när jag motionssimmade för inte så länge sedan. Mjölksyran i armarna kändes förevig efter bara någon längd. Jag som kunnat simma en mil förr utan att knappt tycka det var ansträngande. För att inte tala om när jag cyklade till och från affären i somras och här snackar vi cirka två kilometer raksträcka. I och för sig i motvind och med längsta växel, men ändå. Mina lårmuskler existerade inte i två dagar efter det och jag har sedan dess aldrig sagt något om vilka starka ben jag har. Med andra ord. Det är så dags att ta tag i pinsamheterna.

Idag har jag insett att oktober är på lördag och jag ser mig själv mentalt springa uppför i en rulltrappa som går neråt i hopp om att slippa undan oktober. Det skulle i och för sig vara träning nog för ett år framöver. Dessutom lär oktober komma ifatt hur mycket jag än försöker komma undan, så jag antar att det bara är att bita ihop och köra på för har jag lovat så har jag. Och egentligen vet jag att jag kommer att älska det när jag väl kommit igång. Det är bara det att just komma igång suger ankröv flera gånger om.

Och varför berättar jag det här?

Jo, saken är den att jag i somras kom fram till att det är dags för nästa steg i komma-i-fas-med-att-bli-mig-själv, vilket innebar att jag började ta tag i min vikt. Som de flesta vet har jag inte brytt mig alls i och med att jag började käka glädje på burk för snart två år sedan. Dels för att det inte var det viktigaste för mig just då och dels för att jag gått ner så galet mycket i vikt (på grund av mitt extremt dåliga mående) att jag inte så klok ut någonstans. Nu ska jag däremot, förhoppningsvis, sluta med pillerna i december och jag känner med det är nu är det dags.

Inte för att jag inte trivs med mig själv. Det gör jag för det mesta nu för tiden. Jag är, hur det än är, den jag är oavsett om jag väger 150 kilo eller 50 kilo och kan man inte ta mig för den jag är för att man stör sig på min vikt så kan man dra till pluto eller längre. Så är det med det.

Hur som...
Nu när jag skrivit det här kan jag inte längre komma undan. Jag kan gnälla över det, vilket jag kommer att göra vid varje tillfälle jag får. Jag tar det som ett privilegium som det surfitta jag är, men jag kommer lik förbannat behöva släpa slappmusklerna till träningslokalen ändå. Men. Jag kommer inte göra detta till ännu en bantningsblogg. Aldrig i helvete! Jag kör mitt race, på mina villkor. Kanske att jag kommer att skriva något inlägg ibland endast i gnällsyfte. Längre än så tänker jag inte dra det.

Och bara så att ni vet.
Jag är fortfarande inte pepp!
Men jag har hört att mycket hinner ändras på fyra dagar.
Jag lever på hoppet.

Gustav gästbloggar

2011-09-26T11:41:00.001+02:00

Femtal I Ess

I dag slog det mig som en blixt från klar himmel att det var över två år sedan jag slutade att spela. Tanken dök upp i avrundningen av ett av alla möten kring min köksrenovering. Kontentan blev att far och jag tog vägen om Nöjds konditori in the hoods of Kungssten. En jordgubbstårta, plus lite småplock till de med eventuella allergier av nöt och laktos, senare styrde vi vår kos mot Masthugget för att jag skulle kunna delta på kvällsmötet på Spelberoendes Förening Göteborg med ungdomsverksamheten Syna Korten. Mötet var för ovanlighetens skull präglat av lugn, balans och harmoni. Det var inget specifikt som eldade upp stämningen, vilket är vanligt, då det är mycket som sker för deltagarna. Ett mycket behagligt möte med god eftersmak, tydliga inslag av förnuft och den ljuva sötman av insikter i ärlighetens tecken.

Ifall vi fokuserar på saker i ett större perspektiv är det makalöst att ha möjlighet att göra skillnad varje dag när jag vaknar. Att se drömmar, visioner och tankar bli till verklighet både för egen del, men även att hjälpa andra att sträva efter sin fulla potential. Det är enastående att sträva efter att ständigt utvecklas och befinna sig i miljöer som stimulerar detta. Att sedan erbjudas möjlighet att ge andra perspektiv, råd och infallsvinklar är värdefullt. Att genom dialog nå ett ömsesidigt utbyte av kunskap, erfarenheter och den magi som uppstår när man i ett bikupesamtal leds i riktningen mot godhet och välvilja. Livet är bra härligt att leva när hopp, livskraft och välmening finns i ens omgivning!

Det ovan får mig oavkortat att tänka på Mahatma Ghandis visdomsord: "Lycka är när vad du tänker, säger och gör är i harmoni med varandra."

Denna, för mig, stora dag vill jag passa på att lyfta de som betyder mycket i min omgivning:
* Ett tack går till mina vänner, vilka troget har funnits under min färd mot en balanserad tillvaro!
* Ett tack går till mina kompisar, vilka har gett mig input och visat på livets ljuva stunder!
* Ett tack går även till de som jag inte känner alls väl som har hjälpt mig genom god anda och positiv energi!
* Ett tack går till min familj; mor, far, syster och bror för att de ständigt finns med mig i vått och torrt!

Livet erbjuder uppsjöar av möjligheter, vilka bör förvaltas väl, då det innebär tillfällen att påverka skeenden som är större än det egna jaget.

Jag har sedan flera år tillbaka filat på en bok, till och från, vilken handlar om mitt liv och hur det är att ha ett spelberoende. I sin helhet beskriver boken vägen in i mitt aktiva missbruk, hanteringen av det samt vägen ut ur det. Vikten ligger på att visa för folk att det finns hjälp att få: att det aldrig är för sent!

Min bok behövs då det sociala ansvarstagandet brister och behovet av hjälp är mycket stort. Verkligheten i dag är att drygt var tionde man i åldrarna 18-24 har problem med spel. För tjejer i samma åldersintervall är det var tjugonde som har problem. I dagsläget satsas det 27 miljoner nationellt för forskning, förebyggande arbete och hjälpinsatser. Detta är på tok för lite och för att komma till bukt med situationen behöver röster höjas och prata öppet om denna problematik. Jag är beredd att ta rollen som talesperson för att öppna upp dialogen.

Hjälp mig att bli nominerad till LG:s Drömstipendium så att jag kan skriva klart min bok till förmån för spelberoende unga vuxna samt deras anhöriga. Allt som krävs är din röst, vilken du ger genom att klicka på länken nedan och sedan trycka "rösta".

Min ansökan till LG:s Drömstipendium

Jag vill avsluta med att säga att det är makalöst att tiden går så fort när man i nuet upplever att den står stilla!

Bästa hälsningar
/Gustav

This turns me on

2011-09-17T22:58:00.000+02:00

På tal om absolut ingenting.

Jag har ju en grej för underarmar. Det har jag redan avverkar här någon gång så där, men jag har fått frågan ganska många gånger hur en sexig underarm ser ut. Detta för att det är ganska många som inte förstår exakt vad det sexiga med en underarm kan vara och varje gång har jag inte kunnat förklara riktigt.

Nu har jag däremot hittat ett extremt bra exempel.
And here it is!

Sedan råkar ju den där karln vara snygg för övrigt också, men det är främst hans underarmar som är snuskigt jävla sexiga.

Så var det med det.

Ah, nu fattar jag!

2011-09-17T17:42:00.001+02:00

Jag har kommit till insikt.
Fatta!
J A G har kommit till insikt!
Det är nästan värt en applåd om jag får säga det själv.

I alla fall.
Jag som alltid har en förmåga att störa mig på vissa uttryck andra använder sig av lite för mycket har själv börjat använda en av dessa ganska frenetiskt den senaste tiden. Uttrycket det gäller är "nån gång" och jag har faktiskt börjat inse att det är ett jävligt bra uttryck ändå. Om man tänker efter så är det rent utav klockrent i de flesta sammanhang. Det har bara tagit mig si sådär två år att fatta det sedan jag skrev ett gnäll-inlägg om det.

Tänk så stolt Mr J blir över mig nu!
Även om det stör mig att han får cred för det. ^^

Varenda gång jag använt mig av det själv, även om lite motvilligt, så har jag himlat med ögonen och tänkt på honom och hans "missbruk" av ordet. Så plötsligt slog det mig igår, när jag skrev det ännu en gång, att det är fan bra uttryck och jag förstår innebörden av det. Skulle nästan vilja gå så långt att jag skulle vilja kalla det genialiskt.

Anser dock fortfarande att det är ett safety-word, men det är just det. Men man spikar liksom inte något och skulle det inte bli av så har man heller inte lovat något. Grymt!

Och jag fattar!
Wohoo!

Ska nog tillbringa resten av dagen med att dansa insikts-dansen.

Min källa till styrka

2011-09-10T20:59:00.000+02:00

Det finns en kvinna i mitt liv som alltid, så länge jag kan minnas, varit min stora inspiration. Hon är min systers gudmor och har även figurerat som min och min systers extramormor. Det är henne jag alltid gick till som liten, när jag försökte finna svaren på de jobbiga frågorna eller när man inte visste vad hjärtat försökte tala om för en. För mig har hon alltid varit den starkaste människa jag känner, någon att se upp till.

Sedan jag flyttade från Göteborg för sex år sedan har jag inte träffat henne alls, men vi har pratat med varandra i telefon. Hur tungt livet än har varit vid det tillfället så har jag alltid efter samtalet med henne känt mig lite lättare inombords och fylld med kraft. Egentligen har det aldrig handlat om vad eller hur hon säger saker. Bara hennes röst för min att finna styrkan i mig själv. Att orka kämpa vidare.

Denna kvinna har hjälpt människor med både stora och små problem och jag har alltid sett henne som en ganska sträng, men rättvis människa. Hon öppnar alltid sin dörr för människor som är svagare och hon är fenomenal på att ge goda råd utan att sätta vikt i vad hennes egna åsikt kring det är. Samtidigt som hon hjälper så pushar hon även till egen utveckling och hon sätter gränser.

Under min semester i augusti besökte jag henne för första gången på sex år och som alltid är det svårt att ta sig därifrån när man väl kommit dit. Det liksom bara inte går att slita sig från henne. Så det som skulle ha varit ett middagsbesök blev till heldagsbesök och jag gick därifrån leende och hade lätt kunnat stanna några timmar till.

Med henne kan jag prata om allt. Allt som gör ont, allt som känns skamset och allt jag borde ha gjort annorlunda. Hon dömer mig aldrig, aldrig någonsin. Kanske för att hon vet att livet är långt ifrån är en dans på rosor. Hon har sin ryggsäck, sina erfarenheter. Men hon blev dömd många gånger på sin väg. Ändå håller hon sitt huvud högt idag och står för den hon är och de vägar hon valt att gå. Av den anledningen är hon min förebild. Det jag önskar att jag kan ta med mig från henne och ge vidare till andra.

Den dagen, under det mötet berättade jag allt för henne. Allt som hänt sedan jag flyttade ifrån Göteborg. Hon är nog den första som jag delat allt jag varit med om i ett enda svep. Hon lyssnade, pausade mig ibland för att berätta saker hon varit med hon som kunde liknas vid det jag varit med om och hon berömde mig för min styrka efter allt. Även fast jag berättade om mina egna misstag så berömde hon mig. Det jag nog alltid behövt höra i allt detta.

Innan vid skildes åt den dagen gav hon mig, som alltid, en lång kram, hummade som bara hon kan göra och vaggade mig. Sedan tittade hon på mig och sa att jag aldrig skulle sluta att vara den jag är och att jag aldrig ska sluta att följa mina mål även om stigen blivit lite mer snårig. Det allra, allra sista hon sa innan jag klev in i hissen var: "Sluta aldrig att hjälpa andra, ge din styrka vidare, som du alltid har gjort.". Jag log och sa att det var klart att jag ville bli som hon. Hela vägen ner till entrén insåg jag att jag nog redan är det på många sätt tack vare henne.

Jag kände mig så stärkt bara på åtta timmar och jag kan knappt förstå varför jag inte kommit till henne tidigare. Varför jag väntat sex år på att prata. Men det kanske är så. Att även om hon är min källa till styrka så kanske jag var som mest mottaglig för den då...nu. Och helt ärligt. Jag fattar inte hur jag en dag i livet ska klara av att leva utan att ha henne ett samtal ifrån? Min styrka i livet!

Så jävla less!

2011-09-06T23:55:00.000+02:00

Innan jag börjar spy en massa galla så vill jag understryka att jag mår bra. Jag helt fantastiskt bra! Det här inlägget är inget nu-lägger-jag-mig-ner-och-dör-inlägg, utan mer bara ren och skär frustration som legat och malt i mitt huvud en tid för att människor i allmänhet tror sig kunna läsa mig. Alternativt utgår ifrån att jag fungerar på ett speciellt sätt, går på det och skiter i att fråga mig.

Jag har fått höra lite till och från, allt oftare nu för tiden, att jag skämtar bort allt. Att jag inte tar någonting seriöst. Ett annan version av det påståendet är att jag aldrig någonsin numera visar vad jag verkligen tycker och känner.

Bullcrap, säger jag!
Jag har aldrig någonsin haft för avsikt att skämta bort någonting så länge man har för avsikt att verkligen få ett ärligt och seriöst svar från mig. Men. Om man mitt uppe i en skämtsam situation väver in en fråga man vill ha ett seriöst svar från mig så kanske man själv ska fundera på läget. Om det är en bra idé egentligen för man kan faktiskt inte utgå ifrån att jag fattar vinken just precis då. Och om man nödvändigtvis måste göra det så kan det vara smart att slänga in vikten av ett ärligt och seriöst svar. Det kan väl inte vara för mycket begärt kanske?!

Att visa vad jag känner och tycker anser jag att jag är jävligt bra på att göra. Om jag inte tycker om någon så lär man märka det. Även en blind skulle kunna fatta vinken, så tydligt är det. På samma sätt visar jag lika tydligt när jag tycker om någon, som vän eller som mer. Dessutom säger jag även i ord om jag har en förälskelse i någon endast för att det inte ska bli ovisshet om detta. Jag står för mina känslor! Och finns det fortfarande en tvetydighet kring om jag ogillar någon eller inte så går det bra att öppna käften och fråga. Det är liksom inte olagligt. Och ja, man får ett seriöst svar.

Sedan kan jag säga att personer som inte visar någon som helst sida av att själva vara seriösa inte heller kan vänta sig att jag ska vara seriös tillbaka. Om man tycker det så lär man ha en hel del skruvar lösa. You get what you give, så enkelt är det. Man kan inte förvänta sig att få något av någon annan när man inte själv är beredd att ge ett skit själv. Jag spelar gärna med i någon annans spel, men bli inte förvånad om jag tröttnar. Det är så det är. Ett spel är bara kul ett tag.

Till sist har vi personer som tar mer än vad de ger. Varför i helvete ska jag ge allt av mig själv när jag inte får ett endaste litet dyft tillbaka? Kan man inte ge mig ens fem minuter av sitt liv då har jag inte så mycket att ge alls. Än mindre tänker jag lägga ner tid på att visa vad jag känner och tycker. Jag orkar inte helt enkelt. Inombords är den kvoten redan fylld för länge sedan.

Och det säger jag bara.
Den jäveln som antingen inte kan vara seriös själv eller som inte kan ge mig någonting tillbaka ska fan inte heller klaga över att jag är oseriös eller inte visar vad jag tycker och känner. Det kan vara en god idé att tänka efter hur man själv behandlar och bemöter andra innan man har åsikter kring hur man blir behandlad och bemött.

Surfittkärringen har med detta gallat klart för denna gång! ^^

Det bara slog mig

2011-08-29T23:21:00.000+02:00

Det har blivit ett hav emellan oss. Jag är inte den jag var förut, så mycket som har hänt. En utveckling jag gjort själv. Jag behöver inte styrkan längre. Den styrkan jag förut kände var skön att ha bakom mig. Inte för att jag vill skjuta den ifrån mig, men det är snarare en annan typ av styrka jag behöver idag.

Någonting händer när man försätter sig i situationer man aldrig varit i tidigare. Jag mognade och blev vuxen snabbt. Jag fick lära mig att vara en förebild. En erfarenhet jag aldrig någonsin vill byta bort. Sanningen är nog den är de jag var förebild för även blev förebilder för mig. Den erfarenheten delade aldrig vi på ett nära sätt.

Det finns fler saker jag varit med om när mitt liv förändrades som vi aldrig delade och aldrig kommer att dela. Jag sörjde det förr, men har idag lärt mig att acceptera. Det är en del av livet, att inte alltid gå vid sidan av varandra hela tiden. Det finns andra som fyller upp tomrummet. Andra som man finner den rätta styrkan tillsammans med.

I mitt hjärta har däremot inget förändrats. Platsen har ditt namn graverat för alltid. Min tacksamhet är förevig. Ingen kan ta ifrån oss det vi hade eller det vi har idag. Det kommer alltid vara speciellt oavsett. Däremot kommer det en tid när man måste inse att vissa saker förändras även om mycket är som det alltid har varit. Ibland kommer den insikten som ett slag i magen.

Det slaget har nått mig nu. Ett tungt slag som fått mig att fundera över ifall havet kanske redan har blivit för stort för att kunna mötas på halva vägen. Jag hoppas inte att det är så, utan att det bara handlar om andra saker. Om det ändå mot förmodan skulle vara för stort så tänker jag fortsätta kämpa för att finna andra vägar. Ändra sätt att mötas på som passar utifrån där vi är idag.

When love comes around

2011-08-26T13:50:00.000+02:00

Tänkte att jag skulle redovisa resultatet av senaste undersökningen så här hundra år efter att den avslutats. Tror inte att någon missat hur det slutade, men i alla fall.

Frågan som jag ställde: Hur har du träffat en partner?
Och resultatet blev som följer:

Via vänner/bekanta 53 %
På krogen 39 %
Via dejtingsajt 28 %
På jobbet/skolan 21 %
Annat 10 %
Via en hobby 7 %
På semesterresa 3 %
(Flervalsalternativ)

Totalt var det 28 personer som var med och rösta.

Det händer i huvudet

2011-08-22T23:53:00.001+02:00

Dags att sätta lite rullning på den här bloggen igen efter den långa tystnaden. Den har i och för sig varit välbehövlig, men å andra sidan var aldrig tanken att den skulle bli riktigt så här lång. Jag har dock kommit in i en period där jag tänker mer än vad jag skriver av mig.

Jag har funnit massor med inspiration, många funderingar. Har funnit ännu en liten bit av mig själv, insett saker jag inte velat se förut. Kommit fram till vad jag vill och vad jag absolut inte vill, samt vad jag måste och absolut inte måste. Framtidsdrömmar och mål. Försöker att inte leva mitt liv i backspegeln, men tänker aldrig glömma det som varit.

Det finns så mycket jag skulle vilja dela med mig av, så mycket som har hänt. Jag har funnit mitt liv igen, min själ och mina mål. Kan knappt förklara hur skönt det känns, än mindre skriva om det utan att tårar av lycka letar sig ut. Det är en sådan befrielse som inte kan skrivas i ord. Den måste upplevas.

Samtidigt känner jag en saknad. En saknad efter den jag en gång var. Då när jag levde varje dag som om det vore en fest. Den tid då när jag inte alltid var på min vakt, inte inåtvänd eller så in i helvete reserverad. Inte för att jag inte tycker om den jag är idag, men det finns en oro över att jag förändrats för mycket till det negativa efter saker jag varit med om. Å andra sidan vet jag mycket mer vem jag är idag än vad jag visste förut.

Sedan borde jag kanske inte se det hela som att jag har förändrats utan mer som att jag utvecklats med mina erfarenheter. Det låter dock mer vuxet och tråkigt att tänka så även om det är mer nära sanningen än någonting annat.

Nå väl.
Jag ska med tiden försöka samla alla mina tankar, sätta ord på dem i skrift och delge er dem. Ska bara tänka klart först, samla ihop mig själv. Sedan kan det meddelas att hösten kommer med stormsteg och den är mer än hektiskt. Jobb och plugg och där någonstans, mitt i allt, ska jag hinna med att leva mitt liv och blogga om mina tankar. Det blir säkert bra när jag finner en bra struktur i alla nya rutiner.

Är det verkligen viktigt?

2011-07-22T09:27:00.000+02:00

Jag satt och kollade på en dokumentär igår om gamla klasskamrater som träffas 15 år efter att de slutade nian. Några kände sig tveksamma till att träffas igen, men valde tillsist att dyka upp. Andra var helt lyriska och ett par stycken hade uppenbarligen inget behov av att träffa sina gamla skolkompisar.

Inte helt oväntat var det de som var lyriska även de som ansåg att de under skoltiden hade varit en så himla fin klass med stor gemenskap. Medan de som var mer tveksamma kanske inte hade upplevt situationen på samma sätt eller så hade de helt enkelt bara valt att gå vidare i livet. Sedan fanns det såklart de lilla gruppen av personer som ville gå dit endast för att visa de andra hur mycket bättre och självsäkrare de hade blivit.

En av dessa var den person i klassen som hade styrt upp återföreningen. Visst hade han gjort det bra och visst minglade han runt bland alla som nu har blivit 15 år äldre än när de senast träffades. Jag kunde dock inte annat än känna att det var både lite plågande och genant att se dem och jag satt och undrade om det skulle vara precis sådär att återförenas med sin egen klass från högstadiet? Plågande och genant.

I slutet av dokumentären säger huvudpersonen, mannen som planerat hela kalaset, att han ansåg att det är viktigt att träffa sina gamla klasskamrater för att man spenderade stor del av sin uppväxt med dem. Man träffas när man är sex år och ser varandra i princip dagligen till dess att man fyller 15 år. Det första jag tänkte när jag hörde honom säga det var "Är det?".

Jag har aldrig någonsin känt ett behov eller sug att återförenas med mina klasskamrater från grundskolan. Gymnasiet, absolut. Men aldrig någonsin de man såg varje dag i nio år eller tio om man räknar med förskolan. Lite nyfiken ibland kanske, som när jag fick en inbjudan tio år efter att vi slutat. Nyfikenheten blev dock aldrig mer än liten så jag kastade inbjudan och tänkte inte så mycket mer på det. Jag har aldrig heller ångrat det beslutet då jag inte hade någon som helst kontakt med någon från den tiden.

Om fyra år är det väl antagligen dags för en ny inbjudan då det är 20 år sedan vi slutade nian och jag känner precis samma sak inför den. Skillnaden är att jag har bra mycket bättre koll på vad de andra gör idag i och med facebook. Inte för att jag pratar med speciellt många av dem, men de finns där och ger mig precis så mycket information jag behöver av dem. Mer än så intrtresserar mig föga, helt ärligt.

Inte för att jag har något emot någon. Däremot hade jag inte så bra relation till många av dem då så varför skulle jag känna att jag behöver det idag? Jag menar det inte ur perspektivet att verka bitter och cynisk även om det antagligen kommer att låta så, men hade man gått i min gamla klass så hade man säkert förstått.

Vi var en klass där vi utåt sätt gav ett sken av att vara världens mest sammansvetsade klass där alla var i en enda stor gemenskap, vilket inte var sant om man bara skrapade lite på ytan. Egentligen var vi en grupp individualiser som råkar hamna i samma klass. Vår klass var till och med så perfekt, utåt sätt, att vi var en av klasserna de inte ville splittra upp när vi skulle börja sjuan. Det var då jag slutade andas och började min kamp för att få byta skola. En ansökan som valsade runt bland skolledningen i två och ett halvt år innan jag fick ett godkännade. Då endast för att jag flyttat till en annan ort, men som ändå låg i samma kommun.

Min gamla klass ja.

Killarna var väl helt okej och flöt liksom mest med i nio år utan att egentligen göra så mycket väsen av sig. Nog för att det flammade upp en del incidenter ibland och att en och annan gliring föll över klassrummet eller skolgården, men de var mest bara killar som killar var. Största problemet med killarna var väl just att de inte gjorde så mycket väsen. Jag tror att om de hade vågat stå upp mer för en hel del tjejer i vår klass så hade saker blivit annorlunda, på ett positivt sätt. Våra lärare var inte så mycket att hånga i julgranen så killarna hade definitivt kunnat bli en bra resurs för den egna gemenskapen.

Bland oss tjejer var det däremot galet mycket intriger och hierarkier. Det gick nog fan inte en dag utan att det var någon form av drama som utspelade sig. Hela grundskolan var som en enda dålig shakespearpjäs. Det tävlades om allt. Vem som var mest populär, vem som var bäst, vem det var mest synd om och vem som kunde äta minst utan att tuppa av. Typ. Vi var helt klart en gäng egoister med endast den egna personen som främsta intresse. Gick det att trycka ner någon eller frysa ut någon då jävlar fungerade samarbetet, men fan aldrig annars. Kanske skulle man kunna säga att vi var som tjejer var mest, men vi var nog med facit i hand hundra gånger värre. Minst.

Jag säger dock inte det här för att vara elak, men det var så här jag upplevde de nio åren på grundskolan. Min upplevelse kan ingen ta ifrån mig på samma sätt som jag inte kan ta ifrån hur andra upplevde det. Sedan har 16 år gått sedan vi slutade nian och mycket har hänt sedan dess bland de allra flesta. Men tja, jag vet inte. Det känns som att mycket av den gamla ytligheten och egoismen lyser igenom hos många även idag. Absolut inte alla, men många. Det är bara att ta sig ett besök på facebook för att se den. Inte för att jag tror att jag kan uppleva hela någons peronlighet genom några få statusrader, men jag har trots allt gått i samma klass som dessa personer i nio år.

Många av dem har fortfarande kontakt idag och umgås ofta som jag förstått det. Och just av den anledningen ser jag inte vad en återförening skulle kunna tillföra. I alla fall inte mig. Jag kan inte se att det skulle vara viktigt att träffa dessa människor då allt jag behöver veta om dem redan finns för mig att se. Det finns några få jag skulle vilja träffa igen, men bara av killarna. En av dem träffade jag för första gången för några veckor sedan efter det att vi skiljdes åt i nian. Det var ett helt fantastiskt möte, vilket jag mer än gärna gör flera gånger. Däremot behöver jag ingen återträff för att få fatt i de personer från klassen jag vill träffa igen. Facebook räcker mer än väl.

Tankar, tankar, tankar...

2011-07-13T10:29:00.003+02:00

Glesheten mellan inläggen blev till totalt stopp i produktionen. Ska försöka komma igång igen, men jag vet inte hur mycket jag hinner skriva. Har så mycket annat att pyssla med för tillfället så som jobb, plugg, farande hit och dit och någonstans ska jag hinna med mig själv och mina egna tankar. Förutom allt det där så har jag även mitt mående att tänka på. Vore ju dumt att springa in i väggen det första man gör när man kommit tillbaka till en fungerande vardag.

Yes well…
Vad som har hänt.
Jobbat, jobbat och jobbat. Där emellan har jag varit som en jojo till och från Göteborg. Vet ni, jag saknar staden något enorm just nu. Skulle när som helst bara kunna släppa allt för att flytta tillbaka hem. Ja, hem! Göteborg har börjat kännas hemma igen. Fast jag vet att jag skulle ångra mitt beslut om jag fick för mig att göra det i och med att jag vill plugga och jag ska plugga klart. Så är det bara, men det drar i västkustnerven när sommaren besöker sveriges vackraste stad.

Sitter i detta nu på tåget på väg tillbaka till Örebro efter att ha avslutat en minisemester i hemstaden med solstrålen. Hon åkte därifrån i måndags och jag valde att vara kvar där fram tills idag. Var riktigt jobbigt att ta sig ur sängen i morse. Slita sig från en varm famn. Hade det inte varit för att jag ska jobba idag hade jag lätt varit kvar någon dag till, endast för att jag kan. Men det svider i hjärtat att inte få vara kvar när man vill. Gör till och med så ont ibland att det är svårt att hålla tillbaka tårarna.

Ibland kan jag till och med komma mig för att ångra beslutet att flytta ifrån från första början. Även om man inte ska ångra sina beslut. Fast jag vet att det är så mycket jag inte skulle få chansen till om jag inte hade flyttat. I och för sig mycket jag hade sluppit också, men någonstans väger de positiva sakerna upp mot de negativa. Helt klart, men ja…

Nu är det i alla fall dags för gammal hederlig vardag i fyra veckor och sedan går jag på semester. En semester jag inte riktigt ville ha när det bestämdes. Hade helst av allt bara velat jobba hela sommaren, men jag kan helt ärligt säga att det just nu känns för jävla bra med lite semester trots allt. Ser till och med fram emot det. Speciellt för att jag inser att jag lyckades pricka in Göteborgskalaset perfekt utan att veta om det. Och jag som trodde att det skulle bli tråkiga, sega dagar med att inte ha något att göra. Blir skönt att inte sitta och vilja åka till jobbet, vilket annars hade blivit ett stort dilemma.

Det är inte lätt att vara jag med ett vacklande själ som inneboende. ^^

Looking for love (del 4)

2011-06-18T12:32:00.001+02:00

Från och till får jag frågan om ifall bloggens namn är tagen från en låt, alternativt är det någon som säger att bloggens namn får dem att tänka på en låt vid samma namn. Grejen är dock den att bloggens namn inte alls är tagen från en låttitel, utan var det första kom upp i mitt huvud när jag startade upp den och därför blev det det namnet.

Hur som så har jag i alla fall, efter allt frågande, sökt på spotify efter låtar som bär titeln looking for love och man kan väl säga att det fanns hur jävla många som helst. Själv kom jag bara på en innan jag började sökningen, så därför tänkte jag framöver ge er några av alla som dök upp.

Fjärde låten är en rocklåt som är tre år äldre än vad jag är. Gruppen heter det något mesiga namnet The Baby's och låten återfinns som första spår på deras första platta som släpptes 1976. Kanske ingen höjdarlåt, men lite svänger den allt.

Det blir inte bättre än så här

2011-06-17T21:19:00.001+02:00

Det är sommar.
Jobbar för fullt.
Jag mår bra.
Lever livet.

Därför blir det som det är på bloggen just nu.
Glest mellan inläggen.

Jag har inte glömt bort er dock. Inte på långa vägar, men när man inte mår dåligt eller har miljoner tankar som måste ut så prioriteras inte bloggen. Fast jag finns här hela tiden och jag skriver så fort det kommer upp något som jag vill dela med mig av.

Om ni ändå saknar mig så går det att maila till mig, adda mig på facebook och/eller lägga till mig på msn. Hur ni gör detta finns under fliken 'kontakt'.

Ha en fin helg!

Sämsta tipset ever

2011-06-17T00:42:00.000+02:00

Läste precis ett mail jag fått av en kille som ville tipsa om ett nytt spel. Han beskrev detta spel som beroendeframkallande och tyckte att jag skulle tipsa mina läsare om detta.

Skrattade lite för mig själv och tänkte... Stackarn lär inte ha den blekaste aning om vad jag ibland skriver om. Om hur det är att leva med en spelberoende människa.

Livets ironi må jag säga.

Och tipsa...
Nej, det tänker jag då absolut inte göra!

Hämnd är en rätt som serveras kall

2011-06-16T12:50:00.001+02:00

Det finns tre typer av hämndmänniskor.

Den första är den som hämnas med full kraft och attackerar från alla håll som går. Hämnden är inte över även när offret ligger sargad i ett hörn, utan fortsätter ett långt tag till. Allt för att man ska kunna försäkra sig om att man hämnden känns enda in i märgen.

Den andra hämnaren är en person som slår till i tystnad. Man kväver sitt offer, utan att den är medveten om att det är en hämnd som pågår. Skälet till kvävandet är för att få personen i fråga att själv krypa till korset och antingen be om sin egen avrättning eller förlåtelse.

Den tredje sortens hämndmänniskor är den kategorin som jag själv tillhör. De som smider miljoner planer i tankarna, men som aldrig skrider till verket. Hämnden är så vacker och fullbordad i ens eget huvud att den inte behövs i verkligheten. Dessutom kommer dessa människor till insikt under planerandets gång att en hämnd antagligen skulle säga mer om en själv än om den person man hämnas på.

Lika för alla dessa är att dessa personer ser sin egen person som mycket viktig. Och de sätter sitt eget värde och mående i främsta rum. På gott och ont.

Puff, puff

2011-06-15T02:14:00.000+02:00

Puffar lite för undersökningen som finns på bloggen.

Hur har du träffat en partner?

Ni finner den längst upp till höger.
Och glöm inte att ni kan välja flera alternativ.

I'm sorry

2011-06-14T12:51:00.000+02:00

I painted a picture of you
Your soul was red, and your mind was blue
Destiny laid a light on my creation

This dream I had made a slave of my passion
Reality was always too far away
And we were happy
Until it came too close one day

And sudden I faced
the truth of my dream
My love had only been a picture, a scene
I suppose I needed too believe
didn't want too see
You had never been close to me

I'm sorry, this illusion
has caused you a lot of pain
and i have no solution
I'll try to never be back again
I'm sorry

I painted a picture of you my dream was a lie
and the lie became truth
Reality held it's breath too long
It's disgusting what dreams can do to you

But i'm sorry, this illusion
has caused you a lot of pain
and i have no solution
I'll try to never be back again

I'm sorry, this illusion
has caused you a lot of pain
and i have no solution
I'll try to never be back again
I'm sorry
I'm sorry
I'm sorry
I'm sorry
I am

Att utmana ångesten och rädslan

2011-06-13T11:58:00.000+02:00

Igår var jag iväg till Arboga för att se mina fantastiska teatervänners föreställning. Jag åkte dit fastän människan jag fruktar mest för har flyttat tillbaka dit och det kändes i hela kroppen att göra det. 25 minuter på tåget och 25 minuter av tankar som bara snurrade och snurrade. När Arboga ropades ut var det som att magen vände sig ut och in hundra gånger om och huvudet bara snurrade. Kunde knappt förmå mig att resa mig från min plats för att kliva av.

Men jag gick av. Jag vill ju se dem och träffa dem som är som min andra familj, mina teatervänner. Så jag gick med raska steg in på stationshuset, mötte inte någons blick. Väl där inne stod jag med skakiga ben och funderade på hur jag smidigast skulle gå för att möta så lite folk som möjligt och vart risken för att råka på honom var minst. För gud förbjude att jag skulle behöva stå öga mot öga med honom. Sedan tog jag ett par djupa andetag och klev ut från stationshuset med en spelad säkerhet.

Ingen jag råkade på kände jag, knappt än kände igen fastän jag bott där själv i tre års tid. Just då var det skönt för att jag slapp hälsa, stanna till och prata. Jag snävade varje hörn jag kom till för att försvinna ur den förra synvinkeln, stannade till vid bankomaten för att ta ut pengar till min teaterbiljett, men så klart var den ur funktion, den jäveln och jag insåg att jag skulle bli tvungen att ta mig till butiken för att få ut pengar, men jag var inte beredd att göra det på en gång. Jag ville bara ta mig till teaterplatsen, visa mig för att de skulle veta att jag är där.

Så tog jag mig bort till min trygga plats, spelplatsen. Dit han aldrig skulle gå. Kramade mina teatervänner och jag kände hur lugnet inom mig spred sig. Där är jag trygg, själsligt trygg. Han kan inte nå mig där och jag behöver inte vara rädd över att stöta på honom. Teater är inget han förstår sig på och människorna där är inga han umgås med. Det är min familj, ingen jag delar med honom.

Promenaden bort till butiken för att ta ut pengar gick på en kvart. Snabbt in, snabbt ut och det enda jag hoppades på var att han inte var där för att handla den där mjölken han behövde för matlagningen eller var ute på en söndagspromenad med sin nya lilla familj. Jag ville helt enkelt inte behöva stå ansikte mot ansikte mot människan jag inte sett på tre år. Riskera att stelna till av rädsla, höra varje andetag jag tar och kanske bryta ihop eller börja skrika på grund av all ångest han skapar inom mig.

Sedan kanske man kan ställa sig frågan varför jag gör så här mot mig själv. Varför jag utsätter mig för det som jag är mest rädd för. Men jag tänker aldrig någonsin låta honom begränsa mig. Teatern är något som betyder mycket för mig och människorna där betyder precis lika mycket. Varför ska jag behöva välja bort det för att han finns för nära?

Visst, jag kommer antagligen, från mitt beslut att inte begränsa mig, någon gång behöva råka på honom. Å andra sidan kanske det är något jag behöver göra. Ha honom framför mig, se honom i ögonen. Det kommer säkert bli en av de jobbigaste stunderna i mitt liv, men samtidigt skulle det vara skönt att bara utmana mig själv till det yttersta. Visa mig själv att jag har en enorm styrka. Visa att jag inte är för honom att förstöra längre.

Jag har kommit så oerhört långt med mig själv.
Jag vet att jag är starkare än någonsin idag.
Min fruktan för honom är dock fortfarande kvar.
Min ångest behöver släppas fri hur jobbigt det än är.
För min egen skull...

Looking for love (del 3)

2011-06-11T02:33:00.002+02:00

Från och till får jag frågan om ifall bloggens namn är tagen från en låt, alternativt är det någon som säger att bloggens namn får dem att tänka på en låt vid samma namn. Grejen är dock den att bloggens namn inte alls är tagen från en låttitel, utan var det första kom upp i mitt huvud när jag startade upp den och därför blev det det namnet.

Hur som så har jag i alla fall, efter allt frågande, sökt på spotify efter låtar som bär titeln looking for love och man kan väl säga att det fanns hur jävla många som helst. Själv kom jag bara på en innan jag började sökningen, så därför tänkte jag framöver ge er några av alla som dök upp.

Tredje låten kommer från det ljuva 80-talet och från ett band som är en del av min uppväxt. Kan inte minnas att jag någonsin hört just den här låten dock och jag vet inte ens om den var speciellt stor. Någon som vet?

Om jag ändå själv förstod

2011-06-10T09:40:00.002+02:00

För två dagar sedan fick jag ett mail från en person som bor i samma stad som jag bodde i när jag hade ett förhållande med fd sambon. En person som läst bloggen, men inte förstått hur det egentligen låg till då. Skrev om ifall det bara synts utåt hade varit lättare att hjälpa. Denna person såg inget och förstod inget då.

Saken är bara den att jag inte förstod själv. Allt går successivt. Från att vara en grej vid sidan om vardagen till att hela vardagen kretsar kring spelandet. Sedan var det en del andra saker som hände i samband med spelandet. Att han bröt ner mig psykiskt som människa.

Jag förstod själv i slutet var det var jag levde i. Det var då jag slutade älska honom, men var kvar av helt andra anledningar. Anledningar som jag inte ville lämna, för om jag lämnade skulle mitt hjärta brista. Istället såg jag till att hålla uppe fasaden utåt.

När lögnerna blev för mycket och luften gick ur så kunde mina fötter inte göra annat än att gå ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka. Det var egentligen just det valet som fick det riktiga helvetet att bryta ut. Trots det har jag aldrig någonsin ångrat mitt val, att gå ut genom den där dörren.

Nu i efterhand vet jag inte om någon egentligen hade kunnat göra något när jag faktiskt var mitt uppe i förhållandet. För saken är den att jag aldrig förstod själv då vad jag levde i och vad jag stod ut med. Däremot värmer det att få den typen av mail. Att de som kände mig då, idag kan förstå hur det var för mig. Det hjälper den förtvivlade tjejen i min själ som försöker få pusslet att gå ihop.

Min pappa är med i en skräckfim

2011-06-10T02:54:00.001+02:00

Sömnlös i Örebronx pågår.
Eller snarare övertrött.

Läste på aftonbladet idag att min biologiska far är med i en skräckfilm. I alla fall i något som liknas vid skräckfilm. Häggspinnmal som härjar runt fritt och lever loppan. Spännande.

Jag borde åka dit och se hur det står till med just hans gravplats. Är ju inget vidare farligt som jag har förstått det från artikeln, men en kanske ska se det som ett tecken på att om jag ska hälsa på hos min far så är den bästa tiden nu.

Elleeer...?

I harmoni

2011-06-09T09:47:00.001+02:00

Hon vaknar av solstrålarna som letar sig in genom fönstret.
Ler mot värmen som när hennes ansikte.
Hans armar runt hennes kropp.

Så nära.
Så kärleksfullt.

Hon önskar att varje morgon kunde börja så här.
Känna närheten så tätt inpå henne.
Vila stillsamt vid hennes sida.

Så tyst.
Så fridfullt.

Hon gör sig fri för att påbörja ännu en dag med honom.
Han vänder sig och grymtar till.
Kysser varsamt hans kind.

Så fint.
Så glädjefullt.

Hon vill aldrig försvinna från detta någonsin.
Det blir ännu en bra dag detta.
Känslan finns alltid där.

I don't get it!

2011-06-08T23:37:00.000+02:00

Hamnade i en diskussion idag om saker killar säger för att få en tjej i stämning alternativt hetsa upp henne och som funkar sådär...eller typ inta alls.

Intressant då jag och personen jag pratade med tyckte väldigt lika, det vill säga killar har fan ingen som helst koll på vad som funkar på en tjej.

Främsta exemplet:
...[something, something]...din plaskblöta fitta.

Den får man jävligt ofta höra och jag undrar verkligen. Och inte bara jag.
När blir den frasen någonsin upphetsande?

Jag lär mig saker om mig själv hela tiden

2011-06-07T23:53:00.000+02:00

Värmen ligger som en vägg och mitt huvud står still. Kämpat med migrän hela dagen, vilket är ett litet helvete som aldrig vill ta slut när det väl griper tag. Som tur är tar den inte bort mina tankar helt, men det går segare än vanligt. Dagens i-landsproblem.

Nej, jag tänker inte gnälla över värmen. Inte ens lite. För på något sätt står jag hellre ut med det här än med 40 minusgrader.

Jag känner mig lycklig igen efter dagar av mycket tänkande och rannsakande av mig själv. Jag hamnade under förra helgen och början av förra veckan i kontakt med gamla sinnesstämningar och tankar. Både spännande, skrämmande och lärorikt att komma i kontakt med människor som utmanar mig på det där sättet. Samtidigt som jag kan hata mig själv för att jag ibland står och stampar på samma jävla ruta som jag gjort de senaste tre åren.

Det sista är väl i och för sig inte helt sant då jag kommit en bra bit med mig själv. Jag ska väl egentligen bara försöka inse att alla människor inte är as som vill mig illa, utan bra. Och som inte alls är as heller för att det inte ska misstolkas som att jag tycker att alla människor är as som vill mig väl. ^^

Jag har förresten funderat en sväng till på det där med att gå på ett möte för spelberoende och dess anhöriga och kommit fram till att jag definitivt skulle behöva det. Allt läsande igår var det som ledde mig fram till att det skulle vara enormt lärorikt för mig. Jag är nog egentligen mest rädd över att bryta ihop inför främmande människor, vilket antagligen kommer att ske. Däremot lär det inte vara en mindre risk att det händer om jag väljer att göra det om hundra år eller nu. Å andra sidan kanske det är det jag behöver. Bryta ihop och komma tillbaka.

Som med allt annat som är jobbigt att ta itu med med andra ord... ^^

Andras medberoende blir min spegelbild

2011-06-06T23:27:00.000+02:00

Satt under kvällen och läste bloggar som handlar om medberoende. Ville se vad andra skrev om och vilket typ av medberoende de flesta skriver om och mestadels fann jag bloggar om sexmissbruk och drogberoende. En del lever i det idag och en del skriver om hur det var och hur de idag kämpar sig tillbaka. Om att återigen försöka lita på någon.

Inte helt oväntat fann jag att alla, oavsett vilken form av medberoende det handlade om, så skrev alla om samma känsla. Om ilskan. Om förtvivlan. Om att inte veta hur man ska göra. Stanna kvar eller lämna. Och det är både läskigt och befriande att läsa andra som skriver om det jag kände och känner. Så på pricken. Satt ofta och nickade eller föll i tårar. Så igenkännande.

Det finns speciellt en blogg jag fastnade för, och ett speciellt inlägg. Det handlar om hur man hela tiden går igenom de olika alternativen och den kvinnan som skriver om det är mitt uppe i en sådan period nu. När man pendlar mellan att lämna eller stanna kvar. Hon skriver såhär:

"*Han jobbar med sej själv. Det måste få ta tid att tillfriskna. Jag älskar honom.
* Han kan dra åt helvete! Jag tänker inte tolerera att leva så här. Det tar aldrig slut med allt elände han orsakar mej.
* Jag orkar inte. Jag skiter i att han missbrukar då och då. Jag har inge kraft att riva upp allt.
* Jag planerar och fantiserar om hur jag ska lämna honom, hur alla ska få veta vilken skit han är och vad han gjort.
* Han är mannen jag vill dela resten av mitt liv med. Han är sjuk och behöver hjälp. Han har underbara sidor som jag älskar. Det finns ingen som han. Han kommer att bli fri från sitt missbruk."
Källa: En blogg om medberoende

Och jag som inte är mitt i alla de där tankarna längre inser att det var precis det där jag i stunder kunde sitta och fundera på också. Det kunde komma när som helst. Efter ett gräl, när jag inte kunde sova eller när han låg med huvudet i mitt knä och var världens bästa man.

Tänk om jag hade kunnat läsa allt det där då, när jag var mitt uppe i skiten. Då när jag inte kunde sätta ord på det jag upplevde. När tomrummet inom mig bara växte sig större och mitt egna jag försvann mer och mer. Jag hade så behövt fylla det där tomrummet med något som någon annan skrev. Någon som upplevde och kände samma sak som jag gjorde. Någon som förstod och som jag kunde känna en samhörighet med. Det hade inte gjort det enklare kanske, men jag hade inte behövt känna mig ensam eller dum över att jag valde som jag gjorde hela tiden.

Sedan kontrollbehovet och det eviga ifrågasättandet som alla skriver om. Jag har på något sätt aldrig kopplat det så markant till medberoende förrän nu. Jag har ju alltid haft en viss mån av kontrollbehov och blivit uppfostrad att ifrågasätta det som händer runt omkring mig. Fast just ikväll insåg jag att jag har ett enormt kontrollbehov och ifrågasätter exakt allt. Jag kan nästintill inte ta emot en komplimang utan att ifrågasätta personens syfte. Och jag givetvis värst mot de personer som betyder mycket för mig.

Sedan finns det en annan sak jag börjat med som hade sin start i och med relationen med min fd sambo. Att jag tiger ihjäl andra. Jag stänger inne allt jag känner, säger att allt är helt som det ska fastän det syns på hela mitt kroppspråk att det är helt tvärtom. Helt vansinnigt egentligen då det inte leder till någonting bra alls. Jag vänder bara ilskan eller besvikelsen mot mig själv istället för mot den det är riktigt mot. Och den personen får aldrig någon chans att veta vad han/hon hade kunnat göra annorlunda. Inte heller får den personen veta hur det kändes för mig eller någon chans att försvara sig.

Jag måste verkligen arbeta med mig själv.
Annars kommer jag bli olidlig att leva med.
Om jag ens kommer våga låta komma mig så nära utan att ifrågasätta stackaren.

Looking for love (del 2)

2011-06-05T18:25:00.001+02:00

Från och till får jag frågan om ifall bloggens namn är tagen från en låt, alternativt är det någon som säger att bloggens namn får dem att tänka på en låt vid samma namn. Grejen är dock den att bloggens namn inte alls är tagen från en låttitel, utan var det första kom upp i mitt huvud när jag startade upp den och därför blev det det namnet.

Hur som så har jag i alla fall, efter allt frågande, sökt på spotify efter låtar som bär titeln looking for love och man kan väl säga att det fanns hur jävla många som helst. Själv kom jag bara på en innan jag började sökningen, så därför tänkte jag framöver ge er några av alla som dök upp.

Den andra låten är den låt som hade kunnat vara bakgrunden till min blogg om jag hade vetat om att den fanns innan jag kom upp med idén. Det hade dock blivit lite emo över allting, men jag gillar den skarpt.

Imorgon smäller det!

2011-06-04T23:14:00.000+02:00

Finalen av big brother går av stapeln imorgon och därmed kommer även att tävlingen jag hade i mars att avgöras. Och den som vinner blir två biobiljetter rikare.

De som tävlar om dessa är:
* Miss Teen (Martin som vinnare av big brother)
* Ior (Simon som vinnare av big brother)
* Tina (Peter som vinnare av big brother)

Den som vill följa min rapportering av big brother kan göra detta via facebook där jag kommer att finnas under hela finalen. Har du mig inte som vän där så lägg till mig, Nettish Blogg.

Jag kommer även att finnas på msn under kvällen för den som hellre vill prata med mig där. Mailadress för att adda mig: nettish-lfl@hotmail.com.

Den som vinner biobiljetterna kontaktar jag så fort big brother är avgjort.

Jag ger dig min morgon

2011-06-04T07:04:00.000+02:00

Så gryr ännu en dag.
Hon blev några timmar tidigare abrupt väckt.
Gnuggade sömnen ur ögonen och åkte iväg dit hon behövdes.

Han gick fram och tillbaka i lägenheten.
Mumlande något och med stirrig blick.
Långt ifrån på väg att sova.

Om hon rörde vid honom hotade han henne med stryk.
Hon backade och tittade med kärleksfulla ögon på honom.
Han var inte han och han skulle aldrig göra henne illa.

Hon accepterade, förstod och gav efter.
Alltid fanns hon där även om hon inte alltid egentligen ville.
Vänner var vänner hur jobbig än verkligheten kunde vara.

När han tillslut föll i sömn lade hon sig bredvid honom en stund.
Höll om hans skakande kropp och kysste hans kind.
När han lugnat sig tog hon sig upp för att städa efter honom.

Hon vädrade ur den söta doften.
Tog bort sprutor och tabletter.
Lade allt där han kunde hitta det.

Varje gång.
Alltid samma sak.
Hon gav honom den kärlek han ville ha.

10 saker jag aldrig skulle säga

2011-06-03T09:59:00.001+02:00

Vad nykter jag är!
Snö är det mysigaste som finns.
Nu flyttar jag till skåne.
Nej, jag vill inte ha någon lön för jobbet.
Jag är otrogen mot dig.
Det blir blodpudding till middag.
Vilken söt tarantella! Får jag hålla?
Jag vill åka skidor i vinter.
Berätta i detalj om operationen!
Jag vill ha sex med Bert Karlsson.

Själen hittar hem

2011-06-03T01:50:00.002+02:00

Here is a song from the wrong side of town
Where I'm bound to the ground by the loneliest sound
And it pounds from within and is pinning me down

Here is a page from the emptiest stage
A cage or the heaviest cross ever made
A gauge of the deadliest trap ever laid

And I thank you for bringing me here
For showing me home
For singing these tears
Finally I've found that I belong here

The heat and the sickliest sweet smelling sheets
That cling to the backs of my knees and my feet
Well I'm drowning in time to a desperate beat

And I thank you for bringing me here
For showing me home
For singing these tears
Finally I've found that I belong

Feels like home
I should have known
From my first breath

God send the only true friend I call mine
Pretend that I'll make amends the next time
Befriend the glorious end of the line

And I thank you for bringing me here
For showing me home
For singing these tears
Finally I've found that I belong here

Jag är inte redo

2011-06-02T14:24:00.001+02:00

Jag fick för ett par dagar sedan en förfrågan om jag ville gå på ett möte för spelberoende och anhöriga, men tackade nej. Kanske var dumt, men paniken bara spred sig som en löpeld inombords och det enda jag tänkte på under det fortsatta samtalet var att inte bryta ihop.

Bröt ihop gjorde jag ändå, under tystnad och när samtalet var över bröt jag ihop på riktigt. Kroppen bara skakade och allt jag kände, på riktigt kände, kom upp till ytan. Ilskan, besvikelsen och maktlösheten. Och jag vet att jag borde ta tag i de där känslorna någon dag, men det är lättare att försöka begrava dem längst in i själen. Problemet är bara att de inte kan glömmas bort för alltid. En läxa jag lärde mig när jag i januari träffade en människa som öppet berättade om sitt spelberoende. Just det ögonblicket kommer jag aldrig någonsin glömma.

Min nya miljö som jag lärt mig att anpassa mig till, utan att behöva komma i kontakt med allt det som tidigare gjorde så ont. Bland människor som inte behövda veta den biten om mig själv blev plötsligt infekterad och jag tror aldrig känt ett sådant begär av att vilja fly. Jag stumnade och kunde knappt andas. Kämpade för att inte visa något utåt, men det syntes antagligen mer än någonsin tidigare.

För somliga kan det nog verka konstigt att jag velat fly just då med tanke på att jag aldrig känt så när det kommer till drogerna jag levt så nära i flera år tidigare än spelberoendet, men just det där handlar om så mycket mer. Mitt eget känsloliv, den egna hälsan och min egen vardag är så mycket mer involverat i allt det där. Drogerna har handlat om vännerna och även om det också involverade mycket av mig så var det något jag ändå kunde släppa om jag ville på ett annat sätt. Jag hade själv valt att dela mitt liv med den personen som hade (har) ett spelberoende. Och antagligen borde det inte vara någon skillnad, men för mig var det det.

När det som var normalt för mig, en vardag där spelandet hade makten för vad som skulle hända, tog slut så behövde jag upprätthålla den normala vardagen genom att spela själv. Någon gång ibland hela tiden har det pågått fram till förra året endast för att det inombords skulle kännas som det alltid gjort även om det gjorde ont. Destruktivt beteende egentligen, men för mig var det som att hitta tillbaka till den jag är fastän det inte jag alls, utan han.

Med det mötet i januari hände något i mig. Jag insåg att jag flyr något jag inte kan fly ifrån. Det mötet skulle jag aldrig kunna stoppa någonsin, men jag hade väl någonstans en föreställning om att jag kunde ta det när jag själv kände mig redo, när jag bearbetat klart ilskan, besvikelsen och maktlösheten. Den dagen skulle dock aldrig komma för jag bearbetade ingenting. Jag hade fullt upp med att endera begrava känslorna eller upprätthålla det som var min vardag. Det är nu jag bearbetar. Ett arbete jag påbörjade i och med det mötet.

Efter att jag brutit ihop ringde jag min fantastiska vän Annie, som vet hur det är att vara medberoende och vilka känslor man brottas med. Hon har bearbetat sin resa sedan hon var 18 och som kan förstå mina tankegångar kring allt. Jag berättade för henne att jag både ville, men ändå inte ville gå på mötet för spelberoende och jag frågade henne om det var dumt av mig att säga nej. En fråga det egentligen inte är någon annan än jag själv kan svara på. Jag vet det, men jag behövde bara bolla mina känslor som var utanpå kroppen. I det samtalet kom jag fram till att jag inte var redo och när jag hörde henne säga det jag kände var det som ett lugn som infann sig igen.

Jag kommer att gå.
En dag vill jag göra det för min egen skull.
Men inte just nu.

Det bor ett spöke på blogger

2011-06-02T02:10:00.000+02:00

Som ni ser har jag startat upp en ny undersökning. Några har hört av sig till mig angående att det inte går att rösta, vilket är skumt för det borde inte vara något problem.

Jag tror att det är något skumt med blogger dock för det är en del strul nu för tiden lite då och då.
Bland annat har den tagit bort inlägg jag redan publicerat och lagt dem som schemalagda bakåt i tiden eller som utkast. Och om någon kommenterat inlägget som fått ändrad status så har de där med försvunnit.

Har även läst att andra haft problem med sina bloggar. Dock inte samma problem som jag haft.

Ni kan väl försöka deltaga i undersökningen (om ni vill) som finns längst upp till höger. Om det inte går säg gärna till så jag vet och kan kolla upp det lite närmre eller jaga bort spöket som huserar på min blogg.

Looking for love (del 1)

2011-06-01T09:45:00.001+02:00

Från och till får jag frågan om ifall bloggens namn är tagen från en låt, alternativt är det någon som säger att bloggens namn får dem att tänka på en låt vid samma namn. Grejen är dock den att bloggens namn inte alls är tagen från en låttitel, utan var det första kom upp i mitt huvud när jag startade upp den och därför blev det det namnet.

Hur som så har jag i alla fall, efter allt frågande, sökt på spotify efter låtar som bär titeln looking for love och man kan väl säga att det fanns hur jävla många som helst. Själv kom jag bara på en innan jag började sökningen, så därför tänkte jag framöver ge er några av alla som dök upp.

Den första låten är den låt som Mr J tänkte på när han hörde looking for love. Han var även den första som nämnde en låttitel som bär samma namn som bloggen.

Att vara en man

2011-05-31T23:30:00.001+02:00

Hur definierar man en man?

Som jag ser på det är det en person som tar ansvar för sina handlingar.
En person som visar ödmjukhet och respekt till andra människor.
Som visar på styrka, svaghet och mognad.
Inte tar livet på allt för blodigt allvar.
Kan föra sig i olika miljöer.
Kan säga förlåt.
Har barnasinne.

Tydligen är det så att inte alla delar min åsikt angående detta.

Dag 31 - Din favoritlåt vid denna tid förra året

2011-05-31T09:43:00.001+02:00

Hur ska jag komma ihåg vilken låt som var min favvo för ett år sedan. Det svänger ju hela tiden liksom.

Däremot vet jag att jag hade den här låten på hjärnan bra länge vid den här tiden förra året. Och det lär inte vara en överdrift om jag säger att det satt i huvidet i minst en månad. Det kan ha varit bra mycket längre också.

psst... Hela listan

Dag 30 - En låt från din barndom

2011-05-30T09:42:00.000+02:00

Jag tror att jag var tio eller någonstans där omkring och skulle spela in en låt från radion med min bandspelare. Av någon anledning hade jag fått för mig att man var tvungen att vara helt tyst för att inte ljud runt omkring inte skulle komma med i inspelningen.

Så skulle en låt spelas som jag ville ha på band och min yngre syster fick strikta order om att hålla sig helt tyst och jag tryckte på record. Och självklar var snorungen inte tyst och höll på att harkla sig hela tiden endast för att jävlas och jag fick ett utbrott på henne.

När vi grälat ett tag kom våra föräldrar och gav oss bestraffning för att vi inte kunde vara sams med varandra. När jag senare lyssnade på inspelningen upptäckte jag såklart att ljuden runt omkring inte fanns med och fattade då att när man spelade in från radion behövde man inte sitta tyst som en mus.

Med andra ord var grälet och bestraffningen vi fick helt onödiga och jag inser idag att jag fan inte var Sveriges smartaste unge. ^^

Och låter jag spelade in var..

psst... Hela listan

Dag 29 - En låt som får dig att känna dig skyldig

2011-05-29T09:34:00.001+02:00

Jo, det händer ibland faktiskt.
Busigt av mig. ^^

psst... Hela listan

Gone fishing

2011-05-28T19:07:00.001+02:00

Blir inga vettiga tankar från den här damen den här helgen. Så ni vet!

Men lite snabba tankar som passerat förbi mitt i allt som känns så bra:

Jag och Coffe har inte samma musiksmak, men samma humor.
Mitt legg borde jag ha klistrat i pannan då jag aldrig verkar bli en dag över 18 år.
Solstrålen är precis lika nojig som jag.
Jag borde ta upp kontakten med en del personer.
Göteborg blommar i min själ igen.
Sömn är inget man ska slarva med. Den slår alltid tillbaka på en.
Öl kommer aldrig smaka gott i min mun.
Livet är förbannat härligt!

Dag 28 - En låt som du önskar att du kunde spela

2011-05-28T09:16:00.001+02:00

Under mitt sista år på gymnasiet arrade jag Enya's låt, on your shore till fyrstämmig. Gjorde det med hjälp av ett piano utan att själv kunna spela piano. När jag var klar fick jag den uppspelad för mig av min lärare och det blev hur bra som helst. Även min lärare som arrat många låtar själv blev imponerad av mig.

Noter har aldrig varit min grej. Jag är verkligen urkass på att läsa noter, det mesta som handlar om musik går på gehör för mig. Fast just det arret jag gjorde då önskar jag att jag själv skulle kunna spela på piano. Det hade varit grymt att få höra det igen.

psst... Hela listan

Senaste nytt från onödiga tjänster

2011-05-27T20:20:00.000+02:00

Pratpost.

Låter omständigt.
Säg någon gång det skulle vara smidigare än någonting annat?

Dag 27 - En låt som du kan spela på ett instrument

2011-05-27T09:50:00.001+02:00

Nu var det ett tag sedan, men jag tror att det fortfarande sitter i fingrarna som det gjorde när jag spelade som mest. Altflöjt är instrumentet jag pratar om och jag kan i princip spela vad som helst med lite övning.

Man kanske skulle gräva fram den ur gömmorna någon dag...

psst... Hela listan

De fulaste fiskarna bor nära havet

2011-05-26T23:41:00.001+02:00

Inlägget om talet till mannen har varit det som haft mest träffar via google till min blogg sedan det skrevs 2009. Nu har det dock blivit rejält hotat av ett inlägg som skrevs i januari i år, sex animal.

Och om man kollar på vad det är de flesta söker på för att få en träffa mot inlägget är det inte just sex animal, utan sex with animal. De människor som oftast söker på det via google kommer från kuststäder, både från den östra och västra sidan av vårt land.

Lite skrämmande iakttagelse. Tänker man oftare på att ha sex med ett djur när man bor nära havet? Och vilket djur lockar i så fall mest?

Dessutom.
Tänk så besvikna de måste bli när de kommer till mitt inlägg som inte handlar ett skit om att ha sex med djur, utan att ha sex som ett djur. ^^

Dag 26 - En låt som får dig att skratta

2011-05-26T09:41:00.001+02:00

Tja, vad ska man säga...?
Han är ett geni den där människan!

psst... Hela listan

Om jag bara var värd dig...

2011-05-25T23:58:00.002+02:00

Om jag bäddar din säng och lagar din mat?
Håller din hand och smeker din kind.
Älskar du mig då?

Om jag vårdar mitt yttre och skrattar varje dag?
Säger det du vill höra och följer din njutning.
Ser du mig då?

Om jag lyder din lag och håller mig i bakgrunden?
Gläds din framgång och säger att du är bra.
Förlåter du mig då?

Om jag inte oroar mig för dig eller bryr mig om din hälsa?
Låter dig försvinna i din egen värld där du är kung.
Känner du dig fri då?

Om du kunde se att du förlorar mer än du vinner?
Både dit eget liv och din framtid med mig.
Slutar du då?

Dag 25 - En låt som du vill att det spelas på din begravning

2011-05-25T09:39:00.001+02:00

Som liten såg jag Mio min Mio och kunde inte önska mig något högre än att få hitta en äpple av guld så att jag kunde få åka iväg och hälsa på min far i himlen. Min största saknad i livet.

När jag blev äldre insåg jag att jag haft mitt äpple av guld hela tiden, genom mina drömmar och mina tankar. Där kan jag försvinna och häsla på min far närhelst jag vill och det har på något sätt räddat mig många gånger när sorgen har blivit för stor.

Han är mig saknad hela tiden. Denne man, jag aldrig fick lära känna, men som jag känner kärlek från varje dag fastän han inte finns fysiskt. Mio min Mio har alltid påmint mig om att hans närhet finns omkring mig hela tiden. Och vill jag komma honom riktigt nära är det bara att sluta ögonen och ropa på honom.

När jag dör vill jag därför att den låten ska spelas, för att påminna de som lever kvar efter mig ska veta att äpplet av guld finns på riktigt för dem också. De måste bara komma på vart det finns och hur de ska använda sig av det, samt att jag finns kvar precis så nära de vill ha mig.

psst... Hela listan

Att berätta hjälper dig att bli frisk

2011-05-24T23:36:00.000+02:00

Metro skrev idag en artikel om att våga berätta om sin sjukdom. Tycker det är riktigt bra att de belyser något som för så många är så skamligt. Att lida av en psykisk sjudom. Var fjärde person kommer någon gång i livet att drabbas av den typen av sjukdom och egentligen är det som vilken annan sjukdom som helst. Ändå är det tabubelagt och skamligt. Man ses som svag och många kan inte förstå att det inte bara är att ta sig i kragen.

Själv har jag aldrig sett min psykiska sjudom som en hemlighet, även om jag inte direkt har tagit upp det som en "Hey, by the way. Jag är deprimerad och äter antidepressivt." vid lunchen på jobbet med mina arbetskamrater. Om det däremot kommer på tal eller om det kommer upp ett läge att berätta så har jag gjort det och stått för det. Jag anser inte att jag är svag på något sätt och jag vet varför jag hamnade i det läget från början och fan den som sätter sig på mig och tittar snett på mig för det. Den lär få veta att den lever!

Jag tog beslutet att berätta för min teamleader för ungefär ett halvår sedan. Verkligen fullt ut berätta exakt hur jag mår och vad bakgrunden till min sjukdom var och jag fick ett underbart bemötande. Hon var förstående och vi pratade ofta i början om det i bilen hem från jobbet på kvällarna. Dels för att hon ville veta hur det kunde påverka mig på jobbet och vad hon kunde göra för att hjälpa mig. Och dels för att hon genuint brydde sig och ville förstå hur det kan vara för någon som kämpar sig tillbaka.

Kommer aldrig att ångra mitt beslut för jag vet att om jag kommer till jobbet en dag och mår riktigt dåligt så kommer jag inte behöva att sitta och förklara mig, för hon vet. Jag kommer kunna göra det bästa jag kan för stunden och det kommer att vara helt okej. Hon skulle aldrig begära från mig att vara mitt bästa 110 procent en sådan dag för hon vet att jag kan ge det alla andra dagar. Och i ärlighetens namn så har det bara hänt en gång på det halvåret, sedan jag berättade, att jag kommit till jobbet och känt mig riktigt tung. För på något sätt har min öppenhet och hennes förståelse gjort att sjukdomen har blivit lättare att hantera. Att jag vågar dela med mig av min sjukdom har gjort att läkprocessen blir kortare.

Sedan anser jag att man ska prata mer öppet om psykiska sjukdomar. För en fjärdedel av alla kommer någon gång råka ut för det. Och någon i din närhet, precis som artikeln också tar upp, sitter kanske med en psykisk sjukdom och känner sig ensam. Vad kan då inte vara bättre att känna att det finns någon mer som vet vad man går igenom. Det kanske blir vändpunkten för den personens läkprocess.

Om man inte låter andra se den brutna foten i någons själ så kan man inte visa hänsyn och förståelse till att den personen behöver mer svängrum för att ta sig fram i livet. Och foten kanske då föralltid är bruten.

Dag 24 - En låt som du vill att det spelas på ditt bröllop

2011-05-24T09:16:00.001+02:00

Saken är den att jag inte vet än vilken låt jag vill ska spelas på mitt bröllop. Det vet jag den dag jag hittar mannen jag vill gifta mig med och det ska vara en låt som han tycker mycket om. Alternativt skriver jag en egen låt till honom. Hur det än blir så ska den låt det blir sjungas av mig till honom.

Så vi väntan på att min riddare ska krypa fram ur sitt gömställe och tala om vilket det blir så bjuder jag på en vacker låt som jag tycker passar finfint till ett bröllop.

psst... Hela listan

Du kan va!

2011-05-23T23:46:00.001+02:00

Killar kan seriöst inte ta ett nej.

Det spelar liksom ingen roll om man snäser av dem eller lindar in ordet i femton kilo bomull. Reaktion blir ändå alltid den samma. De tappar totalt kontrollen och blir idioter, boendes på en annan planet.

Jag har fått höra allt från att jag inte vet jag går miste om till att jag ser ut som en sönderknullad hora. Detta för att jag snällt säger nej till en dejt eller att fortsätta träffas. Är det inte lite knas att de sätter sig själva så högt eller att de ens från början kunde tänka sig att dejta en tjej de anser ser ut som en sönderknullad hora? Tycker ju att det säger mer om dem än vad det säger om mig.

Här om veckan började en kille jag redan avvisat en gång höra av sig igen och jag sa snabbt till honom att jag fortfarande inte är intresserad. Svaret jag då fick från honom var att han hade glömt varför han inte ville ha någon vidare kontakt med mig och det var för att jag är otroligt ouppfostrad och egocentrerad, samt att jag kommer att vara singel resten av livet med min stil.

Känns fantastiskt att människor som inte känner mig det minsta har så många åsikter om mig och dessutom beskriver mig som det raka motsatta som personer som känner mig gör. Undra vilka man borde lyssna på? Jag väljer de senare.

Det är tur att man vet vem man själv är. ^^

Dag 23 - En låt som du lyssnar på när du är ledsen

2011-05-23T13:57:00.000+02:00

Den här är lätt svårast hittills. Dels för att jag inte är ens i närheten att känna mig ledsen just nu och dels för att det är så situationsanpassat när jag väl är ledsen.

Har jag varit ledsen en längre tid försöker jag mest lyssna på låtar som stårker mig och får mig att komma igång och göra situationen bättre. Känner jag mig nedstämd, men inte lyckas få tårarna att komma så lyssnar jag på låtar som triggar igång skiten så jag får ur mig känslorna.

Men ja, huh...jag har i alla fall valt en låt som jag lyssnar på när jag känner mig allmänt liten, oförstådd och osynlig.

psst... Hela listan

Skrämmande bra beskrivning av mig

2011-05-22T23:15:00.000+02:00

"Medberoende är ett tillstånd som kan drabba en person som lever tillsammans med en missbrukare, exempelvis en alkoholist eller narkoman. Den medberoende anpassar sitt beteende och sin personlighet efter den som är beroende i hopp om att kunna hjälpa. Endel lär sig detta beteende redan som barn medan andra har lärt sig det senare i livet. Karaktäristiska drag hos medberoende är bland annat följande: De känner sig ansvariga för andra människors beteende, är ofta omedvetna om vad de själva vill och behöver, känner sig säkrats när de ger, attraheras ofta av människor med behov, attraherar ofta människor med behov, känner sig uttråkade och tomma om de inte har någon att hjälpa, överengagerar sig, tror att deras beteende är andra människors fel.

Medberoende tenderar att komma från problemfyllda eller dåligt fungerande familjer. Detta förnekar de dock ofta. De avfärdar komplimanger och beröm. Ofta är de rädda för att bli avvisade och tror innerst inne inte att de duger. Det är vanligt att de känner sig som ett offer. Ofta försöker de bevisa att de duger och ett sätt att göra detta för sig själv och andra är att vara behövda."

Källa: Wikipedia

Dag 22 - En låt som du lyssnar på när du är nöjd

2011-05-22T09:15:00.003+02:00

Nöjd, stolt, glad, lycklig, whatever.

Cream är en boost för min själ när allt går som det ska.

psst... Hela listan

Och jorden gick inte under...

2011-05-21T22:06:00.000+02:00

Det var för väl det.

Nu får vi massor av att göra världen till en lite mer fantastiskt plats att leva på. Göra det egna och andras liv lite mer värdigt att leva. Ta hand om de vi håller närmast hjärtat. Uppfylla drömmar. Må bra. Le.

Helt ärligt så tror jag det är därför det ständigt kommer upp nytt datum på när jorden ska gå under. Alltså, för att få människor värdesätta livet vi lever. Att inte ta något förgivet.

Det dumma är bara att de har blivit lite för ofta att det fått samma effekt som berättelsen om pojken och vargen. Ingen bryr sig eller tar det på allvar längre...förutom invånarna i USA. ^^

Dag 21 - En låt som du lyssnar på när du är arg

2011-05-21T16:36:00.001+02:00

Roligt! Har aldrig sett videon till den här låten förrän nu. Visste inte ens att det fanns en om jag ska vara helt ärlig. Dessutom blev den lite mesigare när man tittar på den samtidigt som man lyssnar.

Hur som...
Blunda och lyssna på låten. Det är galet bra att skrika av sig lite till när det mesta går emot en eller när någon jävlas för jävlandets skull. Man får ur sig en massa negativ energi på ett kick. Ingen låt passar bättre och just därför har jag den med mig överallt, i mobilen, endast för att den kan komma väl till pass.

psst... Hela listan

Självhjälp för att bli en lycklig själ

2011-05-21T09:06:00.001+02:00

Mia Törnbloms böcker har jag använt mig av när jag mådde mindre bra och de funkar faktiskt jävligt bra. Okej, de kanske inte funkar super när man ligger på botten och egentligen skulle behöva proffesionell hjälp, men de kan lätt vara ett kompliment.

Dessutom.
Man behöver inte må speciellt dåligt för att läsa dem. De är böcker som varje människa borde läsa för att få sig en tankeställare över vad man värdesätter i sitt liv och vad man egentligen lägger sin energi på och vad man borde lägga den på. För alla har alltid någon gång en liten svacka i sin självkänsla och sitt självförtroende.

Så läs dem!
Det gör själen så gott för en billig peng.

- Självkänsla nu!
- Mer självkänsla
[Klicka på länkarna för att komma till adlibris.]

Hon har även skrivit fler böcker som är värda att läsa.

Dag 20 - En låt från ditt favoritalbum

2011-05-20T20:40:00.001+02:00

Hur ska jag bara kunna välja ett album?
Slutade med att jag fick blunda och ta ett bland de album jag har som favoriter och lotten tillföll Placebo's album sleeping with ghosts. Och låten jag valde har samma namn, men kallas även för soulmates.

psst... Hela listan

Alternativen har ändrats

2011-05-20T15:22:00.000+02:00

Alltid förr när jag hamnat i diskussion angående vad som är viktigast hos en partner har det handlat om utseende eller intelligens. Så är det tydligen inte längre.

Alternativen förr var:
Snygg och helt korkad eller ful och smart?

Alternativen ny för tiden är:
Rik och liten kuk eller fattig och stor kuk?

Vad fan hände där liksom?
Och varför måste det alltid vara antingen eller?

Jag skulle lätt kunna tänka mig en kille som är tillräckligt smart för att utmana mig, snygg/ful, lagom stor kuk (bara han vet hur han ska tillfredsställa mig) och med vilken jävla ekonomi som helst. Det vill säga vilken kille som helst bara han behandlar mig väl. Utseendet har en tendens att ändra sig efter det, man har visat att man är tillräckligt smart. Och vem fan bryr sig om storleken på kuken så länge den inte är extrem åt något håll. Gällande mycket pengar så har det aldrig lockat mitt hjärta, snarare tvärtom.

90-talisterna som traskar in och ändrar alternativen har tydligen inte lärt sig något av min generations töntiga alternativ.
Att smaken är som baken.

Dag 19 - En låt som du önskar att du hörde på radion

2011-05-19T20:55:00.004+02:00

Skulle lätt få årets chock om mix megapol helt plötsligt en dag fick för sig att spela en låt med min husgud.

psst... Hela listan